Länge skilde man bara mellan två arter i släktet Alchemilla: daggkåpa A. vulgaris och fjällkåpa A. alpina. I början av 1890-talet delade schweizaren Robert Buser upp daggkåpa i ett ganska stort antal arter, och Neuman & Ahlfvengren (1901) tog upp tolv av dessa (som underarter till A. vulgaris) i sin Sveriges flora. Nu räknar man med 33 daggkåpor i den svenska floran (T. Karlsson 1998). Utan träning är de flesta av dessa ganska svåra att hålla isär, dels eftersom skillnaderna i många fall är svåra att uttrycka i ord, dels eftersom bladen ändrar form och hårighet under sommarens gång. De arter som finns i södra Sverige är dock i verkligheten skarpt skilda, och om man studerar dem när de är bäst utvecklade (kring midsommar) lär man sig snart att känna igen dem redan på allmänt utseende. Under inventeringen har ett mycket stort antal belägg granskats (ett urval har bevarats i LD) och vi tror att de uppgifter som finns är relativt pålitliga. Däremot återstår många luckor att fylla, särskilt när det gäller de ovanligare arterna.

Daggkåpsfloran är rikast utvecklad på höglandet, där man kan finna upp till elva arter i en ruta. De torrare kusttrakterna är däremot fattiga på daggkåpor både vad avser antalet arter och individrikedomen. Likaså har de magra trakterna i sydväst en mycket fattig Alchemilla-flora.