Berberis är en mellaneuropeisk art som inte är ursprunglig i Sverige. Hit kom den på 1600-talet eller tidigare som prydnadsbuske samt läke- och färgväxt (bären och barken innehåller C-vitamin och sammandragande ämnen, barken ett färgämne). De statliga myndigheterna på 1700-talet insåg växtens värde i dessa avseenden och försökte få den allmänt odlad. Växten har sedan spritts med fröätande fåglar och förekommer nu särskilt i torr, humusrik och stenig mark, t.ex. vid bergrötter, på grusåsar och backar, i skogsbryn och lövbranter. Den växer gärna i hagar, vid rösen, på åkerrenar och i snår vid havsstranden.

Under 1800-talet drabbades säden i vårt land svårt av svartrostangrepp. I slutet av seklet stod det klart, att det fanns ett samband mellan berberisen och angreppen (de orsakas av en sotsvamp, Puccinia graminis, som har berberis som mellanvärd). År 1918 bestämdes i lag att berberisen skulle utrotas. Kampanjen var tidvis intensiv. Enligt Lindfors (1954) utrotades 1952–53 i Jönköpings län ca 70 000 berberisbuskar under hushållningssällskapets tillsyn, och i Kalmar län 13 900 buskar genom hushållningssällskapet och 22 200 av jordägarna själva. På sikt var åtgärderna dock inte framgångsrika. Berberisen har nämligen stor förmåga att överleva genom rotskott och fågelspridda frön och har nu återtagit den sedan gammalt kända arealen. Numera har det kommit fram grödor som är motståndskraftiga mot svartrost, och förekomst av berberis är därför inte längre ett problem. Berberislagen upphävdes 1994.

Arten odlas också (trots tidigare förbud!) och har några gånger rapporterats som kvarstående på tomtmark.