bergssyra
Rumex acetosella
Bergsyra växer öppet på torr och sur jord. Den är mycket anspråkslös då det gäller näring. Man finner den på berghyllor, kring hällar samt på grusiga eller sandiga åsar och backar. De vanligaste växtplatserna på kulturmark är
trädgårdsland, gräsmattor, gårdsplaner, betesmarker, vallåkrar, vägkanter och skräpmark. Då den uppträder som åkerogräs är detta ett tecken på att jorden behöver kalkas.
Funnen i 1410 rutor; tidigare uppgifter från 272 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.
trädgårdsland, gräsmattor, gårdsplaner, betesmarker, vallåkrar, vägkanter och skräpmark. Då den uppträder som åkerogräs är detta ett tecken på att jorden behöver kalkas.
Funnen i 1410 rutor; tidigare uppgifter från 272 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.
Första fynd
Bergsyra noterades från Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult av Linné den 15 juni 1741 (Linné 1745b under namnet Rumex Acetosa lanceolat.).
Bygdenamn och bruk
Bygdenamn som antecknats för bergsyra men inte för ängssyra: syrfrö (Blackstad; Bruce ms 2), syregräs (Dalhem; Vide 1966; Vena; Bruce ms 2).
Variation
I Småland representeras bergsyran av två underarter, äkta bergsyra ssp. acetosella och rödsyra ssp. tenuifolius. Den senare har smalare blad med mycket smala, i regel lite uppåtböjda flikar samt kortare inre kalkblad, ståndarknappar och frukter, men gränserna mot vanlig bergsyra ter sig flytande. – Former utan bladflikar eller med dubbla bladflikar förekommer men utgör sannolikt tillfälliga avvikelser.