Lundarv representeras i vårt land av två raser, sydlundarv ssp. montana och nordlundarv ssp. nemorum. Den förra är sydlig i Skandinavien (i Skåne den helt dominerande), den senare är mera nordlig med sydgräns för sammanhängande förekomst i Västergötland och Småland. De skiljs bäst på fröna (Kers 1972, Jonsell 2001). Hos sydlundarv är dessa försedda med cylindriska utskott med små hullingar, hos nordlundarv är de vårtiga. I regel har sydlundarv skaftade blad högre upp på stjälken än nordlundarv och har också mindre stödblad i blomställningen. De båda underarterna är därför ganska olika när de är typiskt utvecklade. Blomskaften kan vara kala hos sydlundarv, vilket aldrig förekommer hos nordlundarv.
För en fjärdedel av de aktuella lokalerna och drygt hälften av de tidigare saknas uppgift om underart. Tillgängliga uppgifter visar huvuddragen i dessas utbredning, men det hade varit önskvärt med fler belägg, framför allt från mellersta Småland, där mellanformer kan förekomma i högre frekvens än vad som är känt.
Båda underarterna av lundarv indikerar värdefulla miljöer med lång kontinuitet; ofta har deras lokaler reliktkaraktär med även i övrigt anmärkningsvärt rik flora. Utanför huvudförekomsterna i sydväst och i norr verkar arten ha minskat.
Funnen i 83 rutor, tidigare uppgifter från 68 rutor (inklusive underarterna). – Ursprunglig.