Ljungögontröst är distinkt genom tunn stam, tunna och starkt uppåtriktade grenar, små, helt kala, glänsande blad och små blommor. Den växer alltid tillsammans med ljung Calluna vulgaris på torr eller frisk, näringsfattig och sur sand- eller moränjord. Där hävden är svag trängs den ut i kanten av ljungbestånden samt till kanten av stigar och småvägar. Arten kan också slå sig ner bland ljung i grus- och sandtag, i kraftledningsgator eller på ljungrika vägkanter i gles tallskog; de flesta nutida lokalerna är av denna typ.
Arten är konkurrenssvag. På militära övningsfält, där kanske numera de största bestånden påträffas, gynnas den av bränder som tillfälligt flammar upp och av markslitaget (körning med bandvagnar innebär dock en alltför kraftig påverkan och bör undvikas på ljungögontröstens växtplatser). Ljungögontrösten var förmodligen starkt gynnad av äldre tiders markutnyttjande – både av ljunghedsbruket med regelbundet återkommande bränning och av betet på utmagrad, ljunglupen mark i hagar och skogsmark. Däremot har den troligen alltid varit ovanlig i slåttermark (något enstaka småländskt exempel finns).
I dagens Småland ser man inte ljungögontrösten ofta i betesmark; finns den tyder detta på lång och obruten hävd. I sådana miljöer förekommer ofta andra arter som är på reträtt, och dessa marker är även av denna anledning värdefulla skyddsobjekt. Betestrycket bör avvägas så att det passar just ljungögontröst. Ett alltför lätt bete medför tätnande, kvävande vegation, och ett alltför hårt bete äventyrar fröproduktionen.
Funnen i 79 rutor; tidigare uppgifter från 78 rutor. Ganska sällsynt i östra fattigområdet, i resten av Småland sällsynt eller mycket sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare.
Ljungögontröst betecknas som sårbar på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).