hagfibblor
Hieracium sect. Vulgata
H. grupp Vulgatiformia
Flertalet hagfibblearter växer på torr eller måttligt torr, sur eller basrik mineraljord i mer eller mindre solöppna lägen, exempelvis i skogsbryn och vägskärningar, på gräsbackar, i ek- och björkbackar samt i bergsbranter. Mera sällan ser man dem i betesmark. Några arter (exempelvis pinnfibbla H. neopinnatifidum och grov hagfibba H. megavulgatum) föredrar närings- och basrik mark medan blodfibba H. cruentifolium inte skyr de basfattigaste områdena. Enstaka arter, som violfibbla H. almquistianum, föredrar skuggiga, fuktiga miljöer, medan blyfibbla H. plumbeum, stenfibbla H. ravidum och tennfibbla H. ravusculum nästan uteslutande växer på öppna klipp- och hällmarker och då särskilt på grönsten eller andra rikare bergarter. Gnejsfibbla H. lepidotum och arterna kring rufsfibbla H. plicatum föredrar sprängsten, stengärden och liknande. De enskilda arternas miljökrav är dock ännu ganska dåligt kända.
Liksom hos skogsfibblorna finns det i vårt land många hagfibblor som har kommit in med centraleuropeiskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. I Småland har ett par sådana påträffats men ingen har säkert kunnat namnges (se under fleringefibbla H. subnaevosum och klapperfibbla H. variabile). Däremot förefaller en art ha kommit in norrifrån i sen tid med trafiken eller vid vägbygge, hundfibbla H. dissimile.
Hagfibblorna var, liksom skogsfibblorna, rikt representerade i gamla tiders lövrika, sent slagna slåttermarker. Sådana är numera mycket ovanliga, och troligen har några hagfibblor minskat genom att denna miljö försvunnit.
I Småland har 69 arter av hagfibblor påträffats. Arttätheten är störst på höglandet mellan Sävsjö Vrigstad och Vättern. Där ligger de socknar från vilka flest arter är kända: Sävsjö Vrigstad (37 arter), därnäst Nässjö Nässjö (34), Malmbäck (31), Jönköping Rogberga (29) och Vaggeryd Svenarum (27). Den verkliga arttätheten torde genomgående vara något lägre i övriga delar av norra och centrala Småland, även om dessa delvis är sämre kända. Lägst är den i söder, där bara något tiotal arter kan påräknas per socken.
Funna i 1405 rutor; tidigare uppgifter från 382 rutor. Mycket vanliga i hela landskapet. – Ursprungliga.
Flertalet hagfibblearter växer på torr eller måttligt torr, sur eller basrik mineraljord i mer eller mindre solöppna lägen, exempelvis i skogsbryn och vägskärningar, på gräsbackar, i ek- och björkbackar samt i bergsbranter. Mera sällan ser man dem i betesmark. Några arter (exempelvis pinnfibbla H. neopinnatifidum och grov hagfibba H. megavulgatum) föredrar närings- och basrik mark medan blodfibba H. cruentifolium inte skyr de basfattigaste områdena. Enstaka arter, som violfibbla H. almquistianum, föredrar skuggiga, fuktiga miljöer, medan blyfibbla H. plumbeum, stenfibbla H. ravidum och tennfibbla H. ravusculum nästan uteslutande växer på öppna klipp- och hällmarker och då särskilt på grönsten eller andra rikare bergarter. Gnejsfibbla H. lepidotum och arterna kring rufsfibbla H. plicatum föredrar sprängsten, stengärden och liknande. De enskilda arternas miljökrav är dock ännu ganska dåligt kända.
Liksom hos skogsfibblorna finns det i vårt land många hagfibblor som har kommit in med centraleuropeiskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. I Småland har ett par sådana påträffats men ingen har säkert kunnat namnges (se under fleringefibbla H. subnaevosum och klapperfibbla H. variabile). Däremot förefaller en art ha kommit in norrifrån i sen tid med trafiken eller vid vägbygge, hundfibbla H. dissimile.
Hagfibblorna var, liksom skogsfibblorna, rikt representerade i gamla tiders lövrika, sent slagna slåttermarker. Sådana är numera mycket ovanliga, och troligen har några hagfibblor minskat genom att denna miljö försvunnit.
I Småland har 69 arter av hagfibblor påträffats. Arttätheten är störst på höglandet mellan Sävsjö Vrigstad och Vättern. Där ligger de socknar från vilka flest arter är kända: Sävsjö Vrigstad (37 arter), därnäst Nässjö Nässjö (34), Malmbäck (31), Jönköping Rogberga (29) och Vaggeryd Svenarum (27). Den verkliga arttätheten torde genomgående vara något lägre i övriga delar av norra och centrala Småland, även om dessa delvis är sämre kända. Lägst är den i söder, där bara något tiotal arter kan påräknas per socken.
Funna i 1405 rutor; tidigare uppgifter från 382 rutor. Mycket vanliga i hela landskapet. – Ursprungliga.
Första fynd
Säkra hagfibblor publicerades från landskapet först 1819 av Elias Fries, som beskrev H. diaphanum från Nybro Hälleberga och H. vulgatum β caesium från Växjö Drev Braås (med dagens nomenklatur glandelfibbla H. diaphanum resp. en form närstående stänkfibbla H. basifolium; E. Fries 1814–24).