glasbjörk
Betula pubescens
Glasbjörken växer oftast på näringsfattig, fuktig eller våt mark. Den har mindre behov av ljus än vårtbjörk och bildar ofta täta bestånd. Där den förekommer blandad med vårtbjörk föredrar den fuktigare platser än denna. Arten är vanlig i kärr, särskilt fattigkärr, i sumpskogar samt vid stränder, gärna i kanten av myrgölar. I utsatta lägen i skärgården blir den lågvuxen och deformerad av vinden. Också på myrarnas fastmattor uppträder den i små och förvridna exemplar. Glasbjörken slår gärna upp vid diken, i igenväxande myrodlingar osv.
Första fynd
Thunberg (1802) hade säkert uppmärksammat glasbjörken, då han påpekar att alla björkens varieteter finns i Småland; mera formellt först publicerad från landskapet av E. Fries (1814–24). Från bestämd plats (Hylte Femsjö) först noterad av E. Fries (ms 1810a) under namnet B. alba γ villosa.
Variation
Glasbjörk har, till skillnad från vårtbjörk, få flikbladsformer. En sådan har omnämnts från Värnamo Fryele Näsbyholm (Hartman 1843 med hänvisning till E. Fries; i senare upplagor av Hartmans flora betecknas den β oxyacanthifolia). Belägg saknas. – En form med mycket små, djupt inskurna och krusiga blad på de flesta kvistarna samlades i Torsås Gullabo Kyrkebo 1923 (C. Th. Mörner & Th. Wolf). Den fördes av Gunnarsson (1925) till nässelbjörk (en odlad form som brukar räknas till hybriden) men Hylander (1957) ansåg det troligast att det var en med nässelbjörk parallell form av ren glasbjörk. När han sökte trädet 1956 fanns det inte längre kvar.
Utbredning
Funnen i 1406 rutor; tidigare uppgifter från 219 rutor. I stort mycket vanlig (i ytterskärgården den dominerande björken), men aldrig noterad från Jönköping Visingsö. – Ursprunglig.