Smålands flora - strandlummer

strandlummer

Lycopodiella inundata

Lycopodium inundatum
Strandlummer växer på fuktig, näringsfattig sand, dy eller torv. Växten, som kräver mycket ljus och inte uthärdar konkurrens, är ursprunglig i översvämningszonen vid sjöar samt på blottad och ständigt genomfuktad jord i myrar. Västerut håller den gärna till i den låga, lodräta vägg av torv ovanpå sand, som blåtåtelängarna bildar vid sjöstränderna. I de inre delarna av Kalmar län växer den som en bård bland sten och grus i övre delen av översvämningszonen vid långgrunda, starkt blockiga sjöar. Genom isens och vattnets erosion hålls i båda fallen växtplatsen relativt fri från konkurrerande växter. – Arten gynnades temporärt av sjösänkningarna, vilka blottade nya ytor.

Under inventeringsperioden noterades strandlummern dock framför allt på störd mark. Oftast sågs den på gamla grustagsbottnar med framträngande grundvatten men även i torvtag och diken liksom på fuktiga stigar; i mellersta och östra Småland påträffades den oftare på sådana lokaler än på naturliga. Antalet naturliga lokaler för strandlummer har minskat genom sjösänkningarna och dikningarna under 1900-talet: av tidigare fynd med ståndortsuppgift är tre fjärdedelar från sjöstränder och resten från myrmark – inga från kulturskapade ståndorter.

Artens tillbakagång i naturbiotoper har hittills kompenserats av att den blivit vanligare i kulturbiotoper. När dessa nu växer igen kommer troligen strandlummern att gå tillbaka. På stränderna av någorlunda opåverkade sjöar har den dock goda chanser att överleva.

Första fynd

Först uppgiven från Småland av Linné (ms 1728, under namnet Lycopodium minus aqvaticum), utan lokaluppgift men säkert sedd vid Möckeln i Stenbrohult. När arten första gången omnämndes i tryck som svensk, i första upplagan av Flora svecica (Linné 1745a) var det nämligen med orden: ´på stranden av sjön Möckeln i Småland, nära mitt barndomshem Stenbrohult, mot Södra hagen, på sandiga ställen´ [ad littora lacus Möcklen Smolandiæ, prope natale Stenbrohult, versus Söra hagen, locis sabulosis]. Linné såg växten där även 1741 ´vid stranden av Gåsöen med Pneumonanthe´ [klockgentiana Gentiana pneumonanthe] och 1749 ´stod ännu vid stränderna av Södra Hage, endast på de ställen, som om vintern översvimmas av sjön Möcklen´ (Linné 1745b, 1751). – Arten är sedd även i senare tid i socknen, men – karakteristiskt nog – nu på kulturmark, i stenbrott 1200 m S Såganäs (4E5a 0222), 1990 (IN SN).

Utbredning

Funnen i 176 rutor; tidigare uppgifter från 148 rutor. Ganska sällsynt i större delen av Småland, men sällsynt i nordöstra Jönköpings län; saknas i norr och i stora delar av Kalmar län. I Skandinavien med svagt sydvästlig utbredning. – Ursprunglig.

Lokaler

Lokaler i Kalmar län:
Emmaboda Algutsboda 900 m V Greveshult (4F7g 4618), gammalt grustag, 1986 (CM); Trollagärde 650 m NNO resp. 700 m NNO till N det nordöstra huset (4F6g 4043 resp. 4142), fuktigt grustag, 1986 (ThK). Långasjö 1899 (G. R. Elgqvist i GB S UPS), 1900 (H. Folin i GB), 1902 (G. R. Elgqvist i LD S); Allgunnen 1937 (Thunmark 1938); 450 m O Brokens S-spets (4F5f 2332), fuktig grustagsbotten, 1 litet ex 1982 (ThK); 150 m NO Hamburg (4F5f 3416), sparsam i bäckutflöde på sjösänkningsstrand 1982 (ThK). Vissefjärda 250 m S Svartegöls S-spets (4F3g 1033), fuktig grustagsbotten, 1981 (ThK, belägg i S).
Hultsfred Hultsfred 1947 (H. Stenar i S). Målilla 500 m SSV skjutbanan (6F2j 3824), skogsväg, 1990 (TM IC); 100 m S Åsegölen (6F3i 4146), grustag, 1986 (LtS TJ); Örsjöns SV-del (6F4i 2646), dyig sjöstrand, 1988 (GB, belägg hos finnaren). Vena Gnötteln i norr 1935 (Malmer ms).
Högsby Högsby Allgunnens strand 150 m SSV Hästenäsets nordspets (5G3c 4428), blockig översvämningszon, 1987, 2000 (JC).
Nybro Bäckebo 750 m V Moslätt (5G1d 0633), grustag, 1985 (SK GW BjW). Kristvalla 950 m O (något OSO) Slättingebygdsmåla (5G0c 1626), fuktig grustagsbotten, 1988 (EtN LP). Kråksmåla Bjärssjöns S-strand (5G4b 4244), blockig översvämningszon, 1976, 1989 (JC). Madesjö 50 m V Eriksmålen (4F8j 4321), blottat fuktigt grus, 1987 (ThK); 350 m VNV Målen (4G7b 3525), fuktig grustagsbotten, 1989 (ThK); prästgårdens mader, sparsam (Medelius ms 1911); Södra Bondetorp 750 m S (något SSO) det västra huset (4G7b 2012), fuktigt grustag, 1989 (ThK). Oskar Alsjösjön 1050 m NNO Oskar kyrka (4G5a 3022), fuktig stig på sjöstrand, 1990 (ThK). S:t Sigfrid 900 m SO Kortemåla (4G7c 2027), grustagsbotten, 1989 (ThK). Örsjö (Scheutz 1871).
Vimmerby Pelarne 50 m O Såggölen (6F7j 1423), gungfly, 1979 (ThK TH SK). Rumskulla 200 m SV Fagerdal (7F0h 1520), dyig strand, 1986 (SM, belägg hos finnaren, !BD), ej återfunnen 2001 (SM). Tuna Bredshult (J. P. Johansson enligt Ekstrand 1866a). Vimmerby Uvekärr (6G7a 0419), kärr på gungfly, 1985 (SM, belägg hos finnaren, !BD), ett 30-tal ex 2001 (SM).
Västervik Blackstad 1,6 km N Källsbergs herrgård, mosse O om landsvägen, 1899 (H. E. Johansson i S). Gladhammar Vassbäck, 100 m SV Västralund (7G0j 0732), våt gammal grustäktsbotten, 1990 (BtE, belägg i Vvik). Hjorted Falsterbo, kärr, 1845 (Lönnberg ms 1845); Gissebo 1864 (J. Edmark i GB), 1865 (J. P. Johansson i UPS). Västervik 1889 (G. Wikers i LD); Kvännaren vid Lugnet, strand, 1890 (A. Axel W. Lund i S); Kvännaren vid Långhagen (Lundin 1933).

Den nordligaste lokalen:
Jönköping Gränna Norra Jorstorp före 1919 (J. E. Lundequist enligt Lundequist 1926).

Osäkra eller oriktiga uppgifter:
Högsby Långemåla Barnebosjön (J. Christoffersson ms 1987) är enligt JC en lapsus – uppgiften gäller Högsby Allgunnen.
Kalmar Kalmar sparsam (Westerlund 1852b); uppgiften citerades av Scheutz (1857) och Sjöstrand (1863) men har av senare författare hållits för otrolig.