ängskovall
Melampyrum pratense
Ängskovall växer på torr till måttligt fuktig, ofta näringsfattig och sur jord, såväl i full sol som i ganska stark skugga. Den påträffas i löv- och barrskog av skiftande slag, om inte undervegetationen är alltför frodig och högväxt. Särskilt utmärkande är den för hälltallskog, ristallskog och blåbärsgranskog. Den är också vanlig i hagmark och måttligt hårt betad naturbetesmark samt i bryn och längs skogsvägar. Arten betas av kor men undviks av hästar.
Funnen i 1405 rutor; tidigare uppgifter från 348 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.
Funnen i 1405 rutor; tidigare uppgifter från 348 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.
Första fynd
Först noterad 1741 av Linné vid besöket på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult (Linné 1745b under namnet Melampyrum lut[eum]). Den är ännu vanlig på ön.
Bygdenamn och bruk
Bygdenamn på ängs- och skogskovall: orragräs (Linné 1755; ”orr” eller ”or” betecknade stenig skogsmark); namnet har också antecknats från Hovmantorp (Vide 1966) och Älghult (Christoffersson 1993); koblomma (Markaryd; Vide 1966: betades begärligt av korna; Linné 1737: ”ökar mjölkavkastningen och ger smöret en vackert mörkgul färg”), kosnärja (Hallaryd, Göteryd; Vide 1966), mjölske (Bosebo; Vide 1966); ängsskära (Tofteryd; Vide 1966); hultafanor (Vrigstad; Wetter ms 1894; fluggräs (Angelstad; Vide 1966); käringatänder (Långaryd), gubbatänder (Lidhult, Hakarp); båda hos Vide 1966, jämför dessa namn på käringtand Lotus corniculatus.
Variation
Normalt är ängskovallens blommor till större delen blekgula, men en form med huvudsakligen lilaröda blommor uppträder också. En form med höggula blommor (färg som hos skogskovall M. sylvaticum) är sällsynt i Småland.