brakved

Gammal bofast art.

Allmän

1299 Frangula alnus Mill.

Syn.: Rhamnus frangula L.

This species is originally restricted mainly to Europe and W. Asia. It is introduced and naturalized in N. America where it is rapidly spreading. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 280.

Brakved är ursprunglig. Den ingår i buskskiktet i torra/fuktiga löv-, bland- och tallskogar samt i löv- och blandsumpskogar. Inte minst är brakveden karakteristisk för de halländska restbergens hedekskogar. Arten är också vanlig på kusthedarna i norra Halland och i de träd- och buskridåer som kantar många kärr, sjöar och vattendrag. Vidare hör den till de växter som vandrar in på fuktig, övergiven slåtter- och åkermark.

Inhemskt träd, giftig läkeväxt, allm. i hela området, i Kräcklinge dock ”ej ymnig” (Hedin 1754). Det förekommer i kärr- och fuktängar, i hagar, stenig vägpackning, gravfält m.m. Större bestånd är ovanliga, utom bl.a. på Knektön i sjön Avern i Bo 1990 där Holmer såg ”en hel liten skog”.

Lämningar av brakved från sjönötstorv har samlats i Tärnsjömyren i Skagershult och Vilstakärret i Hackvad (Post 1909a) samt bl.a. 6 000–3 000-åriga i Mosjömossen i Ekeby/Kumla (Florin 1961) m.fl. myrar (Sernander & Kjellmark 1896, Kjellmark 1899).

Örtrik skogsmark i kärr- och fuktstråk, lundmarker i sydväxtbergens rasbranter, bäckraviner, bäckkanter, randskog och randsnår vid vattendrag och tjärnar. Ofta i blockig mark och vid forssträckor utmed vattendragen. Även i klyftor ute på skärgårdsöar t ex i Nätra Skrubban 1922 (Almq. 1941), 1970! Någon gång på klipphällar såsom i Själevad vid vägen till Bergsjön (P. Edstedt 1973 r). Växer vidare i medelrikkärrens randvegetation samt i träd- och buskridåer på sluttningskärr. - 256 ( 44).

Först uppgiven av Thedenius (1839–42).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Rhamnus frangula
Brakved växer på både torr och fuktig eller rentav våt mark och i såväl näringsfattiga som näringsrika miljöer. Arten är mest påfallande i fattigkärr, särskilt mot kanterna av skogskärr, i sumpskog, i övergången mot myrar, innanför porsbältet på sjöstränder, i bäcksnår, på tuvorna i alkärr samt i fuktiga skogsbryn. Den påträffas också i ganska torr löv- och blandskog, på bergknallar och i tallskog. Växten är kulturgynnad och uppträder t.ex. på betesmarker och åkerholmar, längs vägar och på torra industritomter. Den är en av de arter som koloniserar fuktig, övergiven åkermark.

Brakved växer i fuktigare skogar och skogsbryn, betade eller obetade fuktängar, kärrkanter och vägrenar. Lokalerna är ofta magra och kalkfattiga men den klarar även påtagligt kalkrika växtplatser. Brakved är en karaktärsart i stenbundna, grunda och tillfälliga kärr i Mittlandet. Vid knappt ett tiotal tillfällen är brakved noterad i fuktiga karstsprickor på Stora Alvaret.

Kartan visar en tydlig lucka i utbredningen på sydöstra delen av Öland där skoglig kontinuitet saknas. Inom Mittlandet och Bödaskogarna är växten däremot mycket vanlig. Även på norra delen av Stora Alvaret är brakved frekvent och där växer den i mindre skogsdungar, fuktängar och som tidigare nämnts i karstsprickor. Igenväxande fuktängar och skogskärr som inte längre hävdas erbjuder lämpliga miljöer för etablering av brakved. Dagens utbredningsmönster stämmer väl med Sterner (1938). På Stora Alvaret finns idag något fler lokaler än tidigare inventeringar visat och orsaken bedöms vara minskat betestryck. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att brakved är ungefär oförändrad.

Brakved har förr använts som laxermedel. I växten finns antrakinoner som har en kraftigt retande inverkan på slemhinnorna i tarmen och ökar tarmrörelserna. Förr togs barken tillvara och torkades under minst ett år för att bli skonsammare för patienten. Sedan kunde substansen användas för framställning av laxermedel som de populära karlsbaderpillren. Numera är samtliga läkemedel som innehåller frangula avregistrerade i Sverige.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig skogsmark, våtmarkskanter, diken; även busksnår på kalkhällar, karstsprickor, torr tallskog och ängen samt på torv och bleke i dikade myrar. Brakved förekommer ofta i utbredda bestånd i friska miljöer på ön, vilket även återspeglas i den höga andelen provrutor. Säkerligen oförändrad frekvens över åren, då även Johansson (1897) betecknade brakved som ”Allm.”.

Brakved växer i nästan alla miljöer: torrt till fuktigt och till och med blött, näringsfattigt eller rikt, öppet eller i sluten skog, i skärgården eller i inlandets magra tallskogar. Den växer i de små myrfragmenten på öar och holmar, ibland hårt tryckt, liksom spaljerad, mot klippan såväl som i kustens täta buskkratt.

Brakved har setts växa under ledningstrådarna i en högspänningsledning tillsammans med en, häggmispel, rönn och druvfläder. Tydligen är de alla där sådda av fåglar.
Brakvedens stammar och grenar består ofta av en lång följd av ganska korta skott. När ett längre skott förgrenar sig, uppkommer ofta en krans av tre eller fyra grenar på ungefär samma nivå, till skillnad från hos de flesta andra buskar. Det finns ett grönt skikt under barken. Veden på grövre stammar är tonad i rödviolett i centrala delar. Knoppsprickningen är betydligt senare än på hägg och björk, samtidig med aspens. I skogsstjärnans tid finns i skottspetsen ett karakteristiskt gulgrönt bladpar med mycket markerade nerver och mellan dem nästa bladpar, mindre och vinkelrätt stående. Någon gång kan en del av bladen på sensommaren bli röda men höstfärgen är vanligen lysande gul. Oftast är brakved karakteristisk, med markerade raka sidonerver på bladen, men vid tveksamhet är innerbarkens lukt till hjälp. Den har en frän arom, men luktar inte bittermandel som häggbarken.
Brakved blommar, och drar till sig rikligt med humlor i ekorrbärets eller linneans tid, efter rönn. I ljungens tid kan en buske samtidigt ha gröna, röda och svarta frukter. I lingonens tid är en del bär röda, andra svarta (Bild i Natur och vegetation, sid. 416). Då är häggens bär mogna, svarta. I höstfärgernas tid är även brakvedens bär svarta.