lundbräken

Se även lundbräken (aggregat) Dryopteris dilatata agg.

Lundbräken är ursprunglig. Den växer främst i friska till fuktiga skogar av varierande sammansättning samt i alkärr och skogskärrskanter. Särskilt i blockrika sluttningar, bäckraviner, rasbranter och vid bergrötter kan den förekomma rikligt och beståndsbildande. På kulturpåverkad mark finner man den ganska ofta längs stengärdsgårdar och skogsdiken. När den växer på ljusexponerade lokaler är den i regel dåligt utvecklad.

Lundbräken tycks i likhet med skogsbräken D. carthusiana ha blivit vanligare i landskapet under 1900-talet, troligen gynnad av den ökade tillgången på skogsmark.

Förbisedd och bristfälligt känd växt på mullrik och fuktig mark. Äldre ”lundbräken”-insamlingar är ofta nordbräken, skillnaden mellan växterna har i Närke uppmärksammats först i sen tid. Arterna samväxer men lundbräken är mycket ovanligare och växer i mindre bestånd.

Av Nannfeldt bestämda belägg:

D. dilatata. - Ör Borekullen (S 1887 AFr), prästgården (LD 1885 AFr). Bäcke Bäcken (GB 1912 SBm). Dalskog Teåker nära St. Yxesjön (S 1915 CBm & SBm). Gunnarsnäs Berg (S 1901 PÖn). Holm Bröttorp (S 1901 JHn), Ödegården (GB 1898 PÖn). Fröskog Hafsåsen (GB 1893 MBm). Dals-Ed Ed (S 1903 AFs), Trolldalen (LD 1932 GSn). Edsleskog Näs (GB 1931 FHd).

1; mycket sällsynt: Prick på utbredningskarta i trakten av Nora i Västra Bergslagen hos NANNF. (1966).

I Sverige sydlig-sydostlig. Ovan Mälaren för övrigt endast några lokaler i Uppland och Gästrikland. Utbredningstyp i Västmanland säkerligen sydlig, eljest osäker.

68 Dryopteris dilatata (Hoffm.) A. Gray

Syn.: D. austriaca auct. (non Jacq.)

This mainly European species extends into NE. Turkey and perhaps N. Iran. The present map of D. dilatata differs radically from Hultén's map no. 156 in Amphi-atl. 1958, as the last-mentioned map also includes D. expansa (no. 69), which was confined in 1961 as D. assimilis by S. Walker in Amer. J. Bot. 48, p. 607-614. In N. America the species is replaced by D. campyloptera (Kuntze) Clarkson (D. spinulosa [O. F. Muell.] Watt var. americana [Fisch.] Fem. in Manual 1950, p. 35). For the range of this species see M. Gibby in Can. J. Bot. 55/1977, p. 1419-1428.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: se kollektivarten lundbräken och nordbräken D. dilatata agg.
Kommentar: B, granskare TTy och PLa.

Lundbräken växer på inte alltför näringsfattig mulljord. I ängsartad skogsmark påträffas den särskilt i bäckdalar och raviner eller på annan mark med rörligt markvatten. Typiska växtplatser är granskogssluttningar, alkärr och kanterna av skogsdiken. Ormbunken återfinns också vid mera stillastående vatten, t.ex. i sumpskog, vid kärrkanter och myrgölar. I mellan- och ytterskärgården anträffas den i klippskrevor. På odlad mark växer den i allmänhet torrare, t.ex. i bryn, på åkerholmar, vid rösen och stengärdsgårdar, och den kan till och med växa – om än förkrympt och gulgrön – i stenfält och sydvänd rasmark.

Lundbräken växer ofta i grupper, i inlandet gärna tillsammans med nordbräken.

Lundbräken växer främst i västra kustskogen och de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Utbredningskartan för lundbräken speglar i rätt stor utsträckning tallskogar på sand. På Stora Alvaret är den funnen i några mindre skogsdungar. Eftersom lundbräken tidigare inte urskildes från nordbräken D. expansa är det svårt att dra några säkra slutsatser om eventuell expansion. Men den ökade beskogning som skett bör ha gynnat lundbräken.

Lundbräken är allotetraploid med ett genom från nordbräken D. expansa och det andra av oklar härkomst, möjligen D. azorica som är endemisk för Azorerna (Jonsell 2000).

Lundbräken har blad som är mörkgröna och vars kanter är nedböjda (konvexa), men när ormbunken växer mer ljusexponerat blir bladfärgen också ljusare. Plantan har gott om gula glandler, bladskaftet har fjäll med en mörk mittnerv och sporerna är mörkt kastanjebruna; den sistnämnda karaktären anses som en av de mer konstanta (Tyler 1996). Kvoten mellan den nedersta primärflikens innersta och nedåtriktade sekundärflik delat med längden av hela primärfliken är ca 1/3(–1/2).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk till fuktig gran- eller tallskog, ofta i gammal granskog på sand, i fuktiga svackor, rikligast på Fårö, här i fuktig tallskog med inslag av klibbal, vid diken och kärr, ofta i djup skugga. Två lokaler i lövskog med fornlämningar. På södra Gotland även invandrad i dikad myr, nu igenvuxen med björk och brakved. På några lokaler bara enstaka; rikligast i gammal granskog samt i fuktig skogs- och kärrmark på Fårö.

Lundbräken växer i friska till fuktiga skogar av alla slag, gärna tillsammans med andra storvuxna ormbunkar vid bergrötter, bland block, utefter fuktdråg och bäckar samt kärrkanter. Den kan emellertid växa mycket mer exponerat och torrt och är den enda av de stora ormbunkarna, som tycks trivas på de yttre öarna, där den står i smala sprickor och djupa skrevor. Lundbräken får då ofta nästan läderartade blad med starkt kupade småflikar.

Lundbräken växer främst i genomsilad skogsmark, både fräkengranskog och källpåverkade alkärr samt i fuktig granskog vid bergrötter. I nordvästra Sörmland förekommer den ibland i mängd på dikade mossar. Den förekommer ofta tillsammans med skogsbräken, men är betydligt mera krävande.

Lundbräken förekommer i fuktiga, näringsrika skogar såsom lövskogar, lundar och örtrika granskogar. Vid kusten och på öarna finner man den i strandlundar och snår, gärna på blockrik mark samt i klippskrevor.