myrlilja
Narthecium ossifragum
Mer information om arten

Vide (1966) uppgav att man i Hinneryd kallar myrliljan för liagäs, eftersom den ´liknar i växten en lie´. I Femsjö hette den strandlilja (E. Fries ms 1810). I andra delar av landskapet är det emellertid ofta andra strandväxter som går under namnet liagräs och tillskrivs de skadliga egenskaperna hos denna växt. Elias Fries (ms 1810a) angav från Femsjö att ´en wäxt som hwart barn wet nämna är Ilagräs, men ingen har kunnat wisa mig den´. Fries funderade redan då på om det kan handla om borsttåg Juncus squarrosus eller ryltåg Juncus articulatus, och i ett brev den 21 juni 1863 återkom han: ´... i Femsjö säga de flesta att Juncus squarrosus och articulatus är det äkta Ilagräset, andra åter Ranunculus flammula [ältranunkel], men i Östbo är det Pinguicula vulgaris [tätört]! Alla säkert lika riktigt, ty nämnda sjukdom hos får uppkommer av bete på sanka ställen, der alla nemnda wäxa´.  Namnet ilagräs för tätört var känt från flera spridda socknar i Småland (Vide 1966). Med den mystiska växten och dess förment skadliga egenskaper har också förknippats ´någon art igelknoppar Sparganium ´ (Vide 1966) eller starr Carex (Hjortsberga; Ordbok över Sveriges dialekter, utan årtal).

Myrliljan har en sydvästlig utbredning i Sverige; artens östgräns går genom Småland. Den växer öppet på våt till fuktig torv. Västerut är den vanlig i fattigkärr med riklig och efter årstiderna varierande vattentillförsel, i hed- och fuktängsvegetation samt vid stränder (till och med ute i å- och bäckfåror). På en del myrar uppträder den i mosaik med klockljung Erica tetralix eller ljung- och lavsamhällen. Stråk av myrlilja markerar då torvbäckar, slukhål eller annan livlig vattenrörelse i myren. I östra Småland är sluttningskärr, mader och gungflyn de dominerande miljöerna, men någon gång kan arten även påträffas vid gölar med torvstrand.

På öppna myrar i västra Småland håller myrliljan på att breda ut sig över allt större ytor. Under slutet av 1900-talet har den börjat konkurrera ut ängsull Eriophorum angustifolium. Den växer också in i mjukmattorna och tränger undan deras växtsamhällen. Arten bildar hårda och täta rotsystem. Expansionen i Smålands nederbördsrika delar kan bero på skogsdikningarna, som medför snabb och riklig vattentillförsel under vår och höst och utpräglad sommartorka.

Första fynd

Det ovan under Bygdenamn givna Linnécitatet innehåller ingenting som antyder att han hade sett växten i Småland (vilket han givetvis gjort!). Primäruppgifter blir i stället två något senare handskrifter, Linné ms 1728, ms 1729, där han angav Phalangium palustre Iridis folio [spindellilja i vatten med blad som Iris] som karakteristisk för Småland. – I tryck i Flora svecica (Linné 1745a), ´in Smolandiae territorio Albo, praesertim in paroecia Stenbrohult [i Småland i Allbo härad, särskilt i Stenbrohult socken].´ I Öländska Resa (Linné 1745b) angavs en lokal, den s.k. Fähushålan i Älmhult Stenbrohult (en vik av sjön Möckeln nära prästgården).

Bygdenamn och bruk

Bygdenamn. Den 18-årige Linné antecknade i sin Örtabok (ms 1725): ”Ilagräs, nescio latine [jag vet inte vad det heter på latin], gräs som luchtar illa både bladh och rötter, bladen like kornblad förn dhe gå i holk … när får mycket äta, wäxer i deras lefwer matkar, som bönder kalla Ilar, hwaraf dhe dö den andre julen effter och kan således dö hwart får” (den sakliga grunden för detta är att får som betar på våt mark lätt får levermask, ”igel”). Under sin lapplandsresa angav Linné att uppgifterna verkligen handlar om myrlilja, och ”ingen fanns, för hwilken den ej var noga bekant”. Myrliljan kallades ilagräs också hos Linné (1745a, 1755). Namnet ilagräs på myrliljan är också antecknat från Berga, Tofteryd och (under formerna iglegräs och ilingagräs) från Nydala (Vide 1966).

Utbredning

Funnen i 411 rutor; tidigare uppgifter från 242 rutor. Vanlig eller ganska vanlig i landskapets västra tredjedel och i östra fattigområdet, saknas helt i öster, i resten av Småland sällsynt. – Ursprunglig.

Lokaler

Utpostlokaler.
Aneby Askeryd 400 m OSO Nybygget (7F1b 1809), översilad myr, riklig 1988 (JJ). Bälaryd 1100 m SV Bolerum (7E2g 0516), blöt myr, riklig 1988 (IB TsK).
Eksjö Eksjö 1881 (C. Visén i PerBrahe). Hult 1200 m VSV Berghemmet (6F9c 2624), fattigkärr, 1986 (RL). Ingatorp Lilla Trangölen, östsidan (6F9c 2224), mosse, 1981 (AK, belägg i OHN); 900 m NNO Sågen (6F7f 2808), fattigkärr, 1985 (RS AK).
Emmaboda Algutsboda/Vissefjärda Hjortagöl (4F6h 1545, 1446), gungfly- och torvstränder, riklig runt hela gölen, 1986 (ThK). Långasjö tillfällig (Elgqvist ms 1912).
Hultsfred Målilla Skrålehie (W. Carlsson 1965), 1967 (G. Ohlén i OHN) = Tvillingkärren (Sune Andersson ms 1974b) = 200 m SSV Barnegöl (6F3i 0838), sluttande kärrmark, 1986 (LtS TJ). Mörlunda Lilla Boda i en äng 1824 (J. C. Lundwall ms 1824).
Jönköping Järsnäs N om Vaktholmen – Bergshult (7E2f 4-2-), mosse, 1988 (RC).
Lessebo Ljuder 1863 (Engdahl i S); Bergdala (4F6e 3-1-), myrmark, 1995 (E. Alering i OHN); Kråksjön 400 m N Lidanäs (4F5e 3425), gungfly, 1982 (ThK, belägg hos finnaren).
Nybro Örsjö Hjortagöls östsida (4F6h 1546), torvstrand, riklig 1986 (ThK).
Tingsryd Tingsås Gäddeviksås, Sterteklev (3E9i 4512), sankmark vid Mieån, 1984 (JEH); 1 km VNV Konäs (4E4j 0302), kal myr, 1989 (KI). Urshult 1897 (K. Sjöqvist i LD); Bastaremåla (G. Lengqvist enligt Scheutz ms); Midingsbråte 400 m S Strömma kvarn (4E0i 1407), sankmark vid Mieån, 1981 (JEH LOC). Älmeboda Uddagöls S-kant (4F4d 3444), fattigkärr vid göl, 1986 (BN, !BtL).
Tranås Adelöv Äpplehult (Gillis Andersson ms 1967).
Vetlanda Alseda 1867 (J. A. Rosenqvist enligt Elmquist ms 1871).

Osäkra uppgifter. 
Hultsfred Målilla Årena, myrmark, 1976 (S. Stenstorp & G. Nelin i LD); avser sannolikt Skrålehie ovan. Kalmar Kalmartrakten (Westerlund 1852c); faktaunderlag saknas. Oskarshamn Misterhult 1902 (A. Stjernspetz i S); feletikettering. Västervik Västrum Venerna (Länsstyrelsen i Kalmar län 1974); aldrig bekräftat rykte som har sitt ursprung i en skolpojksuppgift.

karta