knylhavre

Se pärlhavre Arrhenatherum elatius subsp. bulbosum och vanlig knylhavre Arrhenatherum elatius subsp. elatius

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän i Östra hälften av landskapet. I övriga delar spridd eller saknas.

[En obekräftad uppgift rörande denna art har lämnats av Kullman (1977): Tännäs: strax V om Konsumaffären i Tänndalen. Belägg okänt.]

299 Arrhenatherum elatius (L.) Beauv. ex J. & C. Presl

Syn.: Avena elatior L.

This polymorphic species is probably native to Europe, N. Africa and W. Asia. It is used as a fodder grass. Its further dispersal has been favoured by clearings in the rural landscape. It has been introduced into E. Asia, N. and S. America, Australia and New Zealand. The present distribution is incompletely circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 216 and map 206). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 44.

Knylhavre är kanske ursprunglig. I någorlunda naturlig vegetation växer arten ibland på torr mark på havsstränder, t ex på Väröhalvön i norra Halland, men framför allt förekommer den på kulturmark. De vanligaste ståndorterna är vägkanter, vägslänter, banvallar, stationsområden, åker- och dikesrenar samt avfallstippar och andra ruderatplatser. På Tylön utanför Halmstad, där arten dominerar kraftigt på torr mark, lämnas den ifred av fåren under sommaren men betas under hösten.

Knylhavre har tidigare odlats som foderväxt.

Arten har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet och sprider sig alltmer längs vägar och järnvägar, vilket är särskilt märkbart i skogsbygden.

Införd som vallväxt , tillfälligt inkommen med gräsmattfrö och barlast . -1 1 (7).

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten¹, framför allt längs många vägar och järnvägar. Följer ibland banvallar och renar miltals, sistnämnda t.ex. i Björksta och Irsta/ Kärrbo(!). Spridd(-tämligen allmän) i Skogslåglandet, främst på banvallar och stationsområden. Än mera järnvägsbunden i Bergslagen, där den i många trakter syns vara tämligen sällsynt i Övre Bergslagen blott två (järnvägs)fynd. Anses av ALMQUIST (1949) inte fullt klimathärdig i Dalarna, något som möjligen också gäller N. Bergslagen - frånsett i de stora sjöarnas dalgångar (bofast åtminstone i Skinnskatteberg, ej bara på järnvägslokaler). Utbredningstyp: S2 (pS1).

¹ På Mälaröarna dock endast några få fynd: Rytterne: Skutterön (S. MARKLUND 1975a); Västerås-Barkarö: Ormhäll på Ridön, sparsam längs vägen (KERS 1978); Ängsö: fl.(!).

Status: gammal och bofast. Därtill någon gång odlad som foderväxt.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig knylhavre A. e. subsp. elatius i landskapet.

Knylhavre är ursprunglig i skärgården och på havsstränder, där den växer i snår och på torrängar. I inlandet är den troligen helt och hållet kulturspridd. Arten fick under senare delen av 1700-talet stort anseende som vallgräs (Hylander 1943a); småländska inlandsuppgifter från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal är huvudsakligen knutna till prästgårdar och säterier och representerar troligen förvildningar. Ännu i mitten av 1800-talet var arten dock så pass sällsynt i inre Småland att Scheutz (1864) gav exempel på lokaler. I senare delen av 1800-talet började arten spridas längs järnvägar och större vägar genom transporter och insådd. Det första småländska järnvägsfyndet är från 1870-talet (Jönköping Öggestorp station, K. Johansson ms).

Knylhavre växer solöppet på torr–frisk mark som helst ska vara näringsrik; den missgynnas av bete och slåtter. Knylhavre anses ursprunglig på steniga havsstränder och än idag är den ett vanligt inslag på klapperstenstränder och strandvallar. Vid inventering av moränöarna Norra och Södra Kalvholmen, strax norr om Ölandsbron, växte knylhavre flerstädes på de steniga stränderna. Under 1800-talet har den dessutom spridits ut i odlingslandskapet genom vallodling och är numera ett vanligt inslag i vägrenar, åkerkanter, skogsbryn, glesa ängsskogar och gårdsmiljöer. Även ruderatmarker som sandtag, stenbrott och tippade jordhögar hyser ofta förekomster av knylhavre. I betesmarker växer den gärna utmed stenmurar och elstängsel där kreaturen har svårt att komma åt den. Knylhavre är en av de mest invasiva arterna på Öland i miljöer som vägrenar, åkerkanter och igenväxande gräsmarker. Den har konkurrerat ut annan vegetation över stora arealer.

På Öland är knylhavre mycket vanlig och ganska jämnt spridd i odlingslandskapet. Den saknas i ren alvarmiljö men återfinns där i stället i stor mängd längs de vägar som korsar alvaren, på den gamla banvallen mellan Kastlösa–Skärlöv och nära alvarbyarna. Vid ett tillfälle är den funnen växande i karst vid Resmozonen, ca 2,5 km SV om alvarbyn Ekelunda. Knylhavre gynnas när hävden upphör och av den ökade näringsbelastning som skett i landskapet de senaste decennierna. Vivipar (axgroende) knylhavre har noterats vid ett tillfälle.

Såvitt känt förekommer endast vanlig knylhavre subsp. elatius på Öland.

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig; även förvildad och inkommen med gräsfrö.
Öppna, torra kulturpåverkade miljöer: grusiga strandvallar, torrängar, gräsmarker, väg- och åkerrenar, ängen; även ruderatmarker, jord- och skräphögar samt grustag, någon gång på betad strandäng. Beståndsbildande, t.ex. på vägkanter och något kulturpåverkade gräsmarker. Johansson (1897) räknade knylhavre till ”kulturgränsens växter”, vilka vid hans tid inte varit föremål för odling – viss odling förekom dock redan på 1830-talet (Johansson 1998) – men som är beroende av kulturskapade miljöer. Arten är troligen ursprunglig på stränder, där Englund (1942) noterade knylhavre på 171 strandavsnitt under inventeringarna 1928–36. Han angav att den växte på grusstränder runt gränsen för högvatten (supralitoralen). Arten är även odlad och förvildad samt inkommen med gräsfröblandningar (Hylander 1943a, 1953, Nilsson 1981, Johansson 1998).

Johansson (1897) betecknade arten som ”Täml. allm.”. Arten förefaller alltså ha ökat under 1900-talet, troligen genom spridning av kulturformer. Knylhavre är rätt spridd på ön, vilket framgår av den ganska höga andelen i provrutorna.

Enbart vanlig knylhavre ssp. elatius är känd från Gotland.

Knylhavre har odlats som vallväxt och spritts i landskapet efter vägar och järnvägar, vilket man kan skönja på utbredningskartorna. Dessutom växer den på torr till frisk mark i öppna lägen i betesmarker och annan kulturmark i odlingslandskapet samt på havsstränder och i skräpmark av olika slag.

Knylhavre är kanske ursprungligen inhemsk i torr gräsmark i skärgården. För övrigt förekommer den mest på odlingsnära torrängar, alldeles särskilt på järnvägs- och vägbankar, ibland i kilometerlånga renbestånd. Knylhavre gynnas av upphörande bete.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning om artens förekomst i äldre tid. Det är emellertid klart att den har ökat starkt sedan slutet av 1700-talet. Knylhavren var inte känd som vild av majoriteten av de tidiga sörmlandsfloristerna. Endast Ekström (1828) anger den från Mörkö som växande ”här och där på ängarna, särdeles i skärgården.” Redan i slutet av 1700-talet förekom arten emellertid i ängar vid två storgods i Mälarområdet (Carlsson 1791). Knylhavre rekommenderades tidigt för insåning i vall (Retzius 1806, Wahlberg 1835) och de äldsta fynden härstammar säkert från sådana odlingsexperiment. Wikström skriver om knylhavre (1840): ”Detta gräs är allmänt omkring Stockholm, … Det är likväl troligt att det först varit odlad i denna nejd, och att det sedan har spritt sig så vitt omkring som man finner det.” Från senare delen av 1800-talet skedde spridningen särskilt utmed järnvägsbankar där det såddes in avsiktligt (Almquist 1929), men ännu på 1880-talet var knylhavren okänd i t.ex. Bogsta socken (Lindström 1892), där den nu är allmän. 

Arrhenatherum elatius subsp. bulbosum – pärlhavre förekommer i nutiden närmast i Mellaneuropa men i Götaland och Svealand har förkolnade stamknölar hittats i boplatslämningar från bronsåldern och järnåldern då de tydligen ingick i mathållningen (Gustafsson 1995). I Sörmland är den funnen vid en järnåldersutgrävning vid Linga i Överjärna. Det är osäkert om det rört sig om vildväxande pärlhavre eller om arten faktiskt odlats för sina stärkelserika knölar.

Allmän i Uppland som helhet, men ovanligare i den nordvästra delen. 602 kartblad, 1664 kvadranter.
Den ursprungliga miljön för knylhavre är strandlundar och strandsnår, speciellt där det är god tillgång på kväve från driftvallar och gåsspillning. I inlandet är den typiska miljön betesmarker, vägkanter, banvallar och andra järnvägsmiljöer. I extensivt brukade slåtter- och betesmarker kan den bli en aggressiv igenväxningsart.
Förändring + 39 %. Den registrerade ökningen av knylhavre gäller framför allt inlandsförekomsterna. Som kulturmarksväxt kom den in med järnvägarna och har sedan successivt ökat (Almquist 1929), en ökning som ännu pågår. Knylhavre som vägkantsväxt har dock ännu inte nått norra och västra Uppland i någon större omfattning. Fram till 1980-talet var den i Hållnäs socken bara känd på en enda inlandslokal (Jonsell & Jonsell 1995) och fortfarande är knylhavre i de norra kustsocknarna vanligast som strandväxt.

Några morfologiska skillnader mellan strandform och inlandsform, vilka kan ge anledning till indelning i underarter, har inte kunnat konstateras (Hylander 1953).

Knylhavre blommar i mjölkens tid. Ståndarknapparna är gula och bägge blommorna i småaxet har långa borst. De överblommade stråna och vipporna lyser silvriga, ljusare än allt annat visset gräs redan tidigt på sensommaren.

Det finns mycket få gamla observationer av knylhavre och få sentida. Tre fynd har gjorts på öar i havet eller vid fiskelägen längst söderut i landskapet, vilket anknyter till förekomsterna vid gästrikekustens kulturmarker (Ståhl 2016). På Jättholmarna hittades en planta på havsstrand mycket långt från mänskliga aktiviteter, i en miljö som liknar artens spontana i sydligare delar av Sverige. De flesta fynden av arten har dock gjorts på vägslänter och järnvägsbankar. Lokalerna på järnvägsbankar beror på insåning för länge sedan (Almquist 1957, sid 244). Några anteckningar anger att arten är uthållig på sin lokal och längs vägen mellan Alfta och Edsbyn har den ökat markant. I Uppland har arten ökat kraftigt under 1900-talet (Maad m. fl. 2009) och i Småland uppträder den invasivt (Burén 2012), men hos oss är ökningen liksom i Gästrikland mer måttlig, kanske av klimatskäl. De flesta både äldre och nyare lokalerna ligger i kustlandet.