ängskovall

Se: guldgul ängskovall Melampyrum pratense var. hians och vanlig ängskovall Melampyrum pratense var. pratense

Gammal bofast art.

Ängskovall är ursprunglig men kulturgynnad. Den ettåriga halvparasiten växer främst i glesa ek- och björkskogar med lågvuxet fältskikt samt i hagmarker. Andra vanliga växtplatser är tall- och blandskogar, bryn, mer eller mindre igenväxande ängs- och naturbetesmarker samt vägkanter i skogsterräng.

Trivialart

1669 Melampyrum sylvaticum L.

This variable species occurs in large parts of Europe with greatest frequency in the north and in the mountains in central and southern Europe. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 411.

Allmän

Se även guldgul ängskovall Melampyrum pratense var. hians

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Ängskovall M. pratense och skogskovall M.  sylvaticum

Sommarannuella, halvparasitiska, kala, 1–4 dm höga örter. Upprät, rund stängel med korsvis motsatta grenar. Slanka, rätt mjuka blad som är bredast nära basen och smalar av gradvis till en utdragen, rundtrubbig spets. Några blommor från bladveck mitt på stängeln, men de flesta finns i toppen där ledstyckena är kortare, och i grenarnas spetsar. Stödbladen har kort skaft och kan ha rätt tvär bas med tandlika flikar. Foder med 4 tandlika flikar. Zygomorf, 0,5–2 cm lång, gul eller gulvit krona, med långt kronrör och käftlika läppar. Frukten är en grön, påslik kapsel som innehåller några stora, om myrpuppor starkt påminnande frön.

Dessa kovaller finns närmast överallt i skogsmark, hagmark, ängsmark, på hed, etc. De är normalt de enda annuellerna i trivial skogsmark. Myrorna sprider fröna i stort sett överallt, men skogskovall föredrar något skuggigare och rikare miljöer. Fröna gror egentligen på hösten, men sänder då endast ut en rot som finner en värdväxt. De långsmala hjärtbladen är raskt framme på senvåren, och ses då i enorma mängder i skogen.

Förväxlingsrisk:
I de flesta situationer omisskännliga.
Andra kovaller (Melampyrum), särskilt natt och dag (lundkovall, M. nemorosum) (huvudsakligen södra och östra Götaland och östra svealand) kan vara rätt lika innan de blommar, sedan upphör likheten.
Skallror (Rhinanthus) har blad med jämn, tät tandning.
Rödtoppar (Odontites) har låga, otydliga bladtänder.
Gentianor (Gentiana, Gentianella) har bladrosett (kan vara mycket liten).

Ängskovall är ett vanligt inslag i de magra, sandiga och lavrika tallskogarna på norra Öland. Även i något frodigare barrskogar, ofta med blåbärsris, hittar man växten. Men den är inte främmande för att växa i hässlen, ädellövskogar, slåtterängar och på sandstränder. I kanten av skogsvägar och åkerkanter kan ängskovall också förekomma. En del av lokalerna har ett måttligt bete vilket gynnar ängskovall som inte vill ha det alltför skuggigt.

Ängskovall växer främst inom Mittlandet, delar av västra kustskogen samt de nordligaste socknarna, från Böda och söderut till Persnäs. Observera den skarpa gränsen som går tvärs över Öland mellan Vickleby och Sandby sn, söder därom finns endast enstaka ströfynd. En tillbakagång har skett sedan Sterner (1938). Kanske är de förr så näringsfattiga skogar där ängskovall växte numera eutrofierade med åtföljande frodig vegetation som trycker tillbaka växten? En del av de små lövdungar i Mörbylångadalen där Rikard Sterner fann växten är numera bortodlade eller alltför igenväxta, kvävepåverkade och skuggiga för att ängskovall ska fortleva.

Liksom andra arter i släktet är ängskovall en halvparasit och beroende av att stjäla näring från sina grannar. Fröna har oljerika bihang och sprids med myror som är viktiga för att växten ska fortleva. Blommorna kan ibland ha en avvikande färg med röda inslag eller vara helt gula, den sistnämnda varieteten benämns guldgul ängskovall var. hians. Det finns några äldre fynd av guldgul ängskovall men alla aktuella fynd hör till vanlig ängskovall var. pratense. Exemplar med rosaröda blommor har noterats vid ett tillfälle, en form som är vanlig på Gotland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till sluten, torr till frisk miljö, främst i olika skogstyper, från frisk tallskog till torr sandtallskog, hällmarkstallskog, blåbärsgranskog, lövskog och ängsbarrskog; även körvägar, beskogad f.d. myrmark, dikeskanter och skogsbryn. Någon gång växer ängskovall i mjölontallskog på klapper och på strandäng. Arten har ofta antecknats från ängen liksom från Gotska Sandöns morer. På Gotland går blomfärgen oftast i gulvitt med teckningar i lysande rött och rödviolett; plantor med klargula blommor är ovanliga.

Dagens frekvens är möjligen något lägre än Wahlenbergs (se ovan) och Johanssons (1897) ”Allest.”. Den höga andelen i undersökta provrutor visar dock att arten är mycket vanlig, fastän den inte har noterats i alla kartblad. I skogsmark är den en av de allra vanligaste arterna på Gotland.

Ängskovall växer i allmänhet på frisk till torr, mager mark, men kan också påträffas på måttligt fuktiga ställen. Oftast växer arten i halvskugga eller sol men står också ut med skugga. Den förekommer mest i glesa, hedartade skogar av ek, björk eller tall, ibland också i granskog, men påträffas även ofta i hagmarker, på vägkanter och i igenväxande betesmarker samt någon gång i sumpskog. Förmodligen har ängskovall ökat sedan mitten på 1900-talet, kanske beroende på att hagmarker och annan gräsmark växer igen.

Ängskovall är svår att skilja från skogskovall innan blommor har utvecklats. Många av våra noteringar gäller alltså artparet. När blommor finns kan man skilja dem inte bara på blomkronan utan även fodret som har fyra stjärnformigt utstående flikar på skogskovall men fyra smalare, krökta, parallellt uppåtriktade flikar på ängskovall. Dessa skillnader kan ses från knopp- till fruktstadiet. I många avseenden har ängs- och skogskovall gemensamma egenskaper. En god del av nedanstående beskrivning av ängskovall gäller även för skogskovall.
Majoriteten av fröna faller rakt ned och gror på plats, men myror sprider dem också (Sernander 1901). De finns inte i fröbanken (Granström 1986). Myrspridning blir alltså sannolik där ängs- och skogskovall sågs i ett cirka 20 år tidigare övergivet grustag. Fröet utvecklar under höstfärgernas tid en 3–4 cm lång rot rakt nedåt i förnan under mosstäcket. Hjärtbladen är gröna men förblir inneslutna i fröskalet. Plantan övervintrar i detta stadium. Hjärtbladen utvecklas sedan snabbt efter snösmältningen och tjällossningen. I blåsippans tid sticker de upp över mosstäcket som haröron. Ängskovall börjar blomma i ekorrbärets tid och har en utdragen blomning, riklig ännu i mjölkens tid. Plantan vissnar tidigt. Den är död, skrumpen och gråsvart, redan i ­lingonens tid. I varje frökapsel finns två stora vita frön med svart prick i ändan.
På övre delen av havsstranden kan ängskovall växa ensam, utan andra arter att parasitera på. Den utvecklas dock bättre nära andra gröna växter, vilket kan ses i kanten av en komposthög, jämfört med utvecklingen på kompostens mitt. Bladen är friska och spänstiga och blomningen rik även under en torr sommar med bruna gräsmattor. Ängskovall ses inte där hård skogsbrand har gått fram.