glasbjörk

Glasbjörk är ursprunglig och i likhet med vårtbjörk B. pendula ett pionjärträd. Den är dock något mindre ljuskrävande och klarar även att växa på fuktiga till våta marker, där den ofta bildar rena bestånd.

Hit torde också föras B. carpatica Waldst. & Kit. Från Wetterns stränder i Askersund 1862 C. J. Lindeberg (UPS) och B. pubescens f. microphylla från Kil Ramshyttan, på slagghögar (Gellerstedt 1852, Hartman 1854), som ej togs upp av Hylander (1957a, 1966b).

Mest framträdande som kulturskyende myrväxt men f.ö. av skiftande förekomst, dock mestadels allm. på fuktig mark. Glasbjörk fanns i Närke tidigast för omkr. 9 500 år sedan enl. lämningar i myrarna i Hackvad och Skagershult (Fries 1965, Post 1909a).

Trivialart

Gammal bofast art.

Allmän

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Marelius (1763).

619 Betula alba L., lowland taxa

The taxa belonging to the collective species B. alba L. (the arborescent birches) are here grouped in two categories, viz. lowland taxa (map 619) and subalpine and subarctic taxa (map 620). Map 619 thus illustrates the total range of B. verrucosa Ehrh. (syn.: B. pendula Roth) and B. pubescens Ehrh., although separately, together with some more or less closely related species, mainly in Asia and N. America. The taxonomical uncertainty in this intricate complex causes difficulties in drawing the distribution lines in several parts of the wide circumpolar range (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 90, 340-343). In addition, the occurrences can to a large extent be unevenly distributed, especially in cultivated areas. Cf. also Meusel et al. 1965, maps p. 118 and 119; Tolmachev, Atlas SSSR 1976, map 180-181; Porsild and Cody 1980, maps p. 258.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig glasbjörk B. p. subsp. pubescens i landskapet.

Glasbjörken växer oftast på näringsfattig, fuktig eller våt mark. Den har mindre behov av ljus än vårtbjörk och bildar ofta täta bestånd. Där den förekommer blandad med vårtbjörk föredrar den fuktigare platser än denna. Arten är vanlig i kärr, särskilt fattigkärr, i sumpskogar samt vid stränder, gärna i kanten av myrgölar. I utsatta lägen i skärgården blir den lågvuxen och deformerad av vinden. Också på myrarnas fastmattor uppträder den i små och förvridna exemplar. Glasbjörken slår gärna upp vid diken, i igenväxande myrodlingar osv.

Glasbjörk växer på Öland i genomsnitt tydligt fuktigare än släktingen vårtbjörk B. pendula. Trädet är inte lika ljuskrävande som vårtbjörk och kan bilda rena bestånd på blöt skogsmark. Men det kan också vara sällskapligt och ses i alsumpskogar, fuktiga tall- och blandskogar. Glasbjörk växer ofta i kanten av skogskärr, fuktiga dynsvackor och på tuvor i kalkfuktängar. Det förekommer även som pionjärträd när avverkningar sker av fuktiga skogsmarker eller betade fuktängar röjs. Glasbjörk är tydligt gynnad av olika åtgärder i kulturlandskapet och dyker upp längs diken, vid grävda dammar och i gamla sandtag. Men även ohävd gynnar glasbjörk som ofta ses kolonisera igenväxande, fuktiga betesmarker.

Glasbjörk är vanlig nära de större våtmarkerna i Mittlandet. Något färre är fynden på Stora Alvaret och det skogfattiga sydöstra Öland, för övrigt är de väl fördelade över ön. Glasbjörk har gynnats av den igenväxning som skett av landskapen samtidigt som den är snabb med att dra nytta av olika åtgärder i odlingslandskapet. Idag är den funnen i samtliga socknar på Öland, förr saknades den i princip på södra delen av ön, söder om en linje mellan Resmo–Stenåsa. Enda undantaget är Ottenby lund där det förr, liksom idag, finns gott om glasbjörk. I skogar med glasbjörk ser man olika generationer av träd till skillnad från skogar som domineras av vårtbjörk där träden är nästan enhetliga i ålder.

Såvitt känt finns på Öland endast vanlig glasbjörk subsp. pubescens. I träd av glasbjörk ses ofta häxkvastar som orsakas av svampen Taphrina betulina. Trots att enstaka björkar kan ha ett otal häxkvastar har det inte ansetts att de påverkar trädet menligt. Senare forskning har dock visat att tillväxten hos en angripen björk kan minska med hela 25 % (Spanos & Woodward 1994). Angrepp av björkhäxkvast på vårtbjörk är sällsynt och tillhör en annan art.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig skogsmark, myrkanter, gungflyn och kärr. Ofta finns glest strödda småträd i källmyrar och fuktängar. Vanlig kolonisatör i utdikade myrar; slår sig också ner i bryn samt dikes- och kanalkanter. Glasbjörk påträffas i allmänhet i fuktigare miljöer än vårtbjörk och är inte lika vanlig som den, vilket framgår av andelen provrutor. Söder om När finns glasbjörk representerad i bara en provruta, medan vårtbjörk noterades i 24 provrutor.

Glasbjörk representeras på Gotland av vanlig glasbjörk ssp. pubescens.

Glasbjörk växer på frisk till blöt mark, alltså i allmänhet fuktigare än vårtbjörken. Den förekommer i barr- och lövskog och bildar ibland bårder vid sumpiga sjöstränder. Det är glasbjörk och tall som tillsammans så småningom bildar skog på mossar. Arten koloniserar också vägkanter, fuktig skräpmark och hällmark på bergen framför allt i fuktheden.

Eftersom björkarterna är så lika väljer vi att beskriva dem tillsammans. I de fall då observationer säkert gäller den ena av arterna anges det. Hybriden mellan dessa arter kan undantagsvis framställas experimentellt och antas vara mycket sällsynt i naturen (Johnsson 1945). Variationen inom var och en av föräldraarterna anges dessutom som så stor att hybriden är svår att identifiera (Jonsell 2000). Artbestämning grundad på morfologiska karaktärer misslyckades i 4 % av fallen när 1 652 vårt- eller glasbjörkar granskades av erfarna skogsbotanister. Däremot innehåller vårtbjörkens bark en del kemiska substanser (särskilt en fenol som kallas platyphyllosid) som saknas hos glasbjörk, och alltså kan fungera som artmarkörer (Lundgren m.fl. 1995).

Björkarnas fröfall på sensommaren och frögroningen under årets våta perioder spelar stor roll i björkarnas livscykel. Enligt Granström (1986) förekommer björkfrön bara sparsamt i fröbanken. Fröna mognar i ljungens tid och sprids massivt när det efter en våt period blir torrt, soligt och blåsigt väder. Fröregnet ger upphov till massor av småplantor, främst på naken jord, men även i vegetation med tunt mosstäcke och glest fältskikt. På brandfält kan små björkplantor fläckvis dominera om fröträd finns i närheten, till exempel grovbarkiga gamla vårtbjörkar som har överlevt branden. Groningen och plantutvecklingen är starkast på fuktig eller våt jord. På vanligen våt myr med tunt mosstäcke kan massor av björkfrö gro under en varm och torr sommar, även i en miljö där normalt nästan ingen björk kan växa. Björkar kommer också upp rikligt på genom skogsbruk blottad jord. I gammal skog gror fröna främst på rotvältor.

De unga björkskotten har först brunsvart bark. När de har kommit upp till cirka 3 cm diameter fäller de vanligen denna bark så att den vita nävern kommer i dagen. Sällsynta trädindivider kan behålla den bruna barken upp till cirka 8 cm diameter. På glasbjörk behålls den vita ytan genom att gamla skikt av näver efter hand faller av och blottar yngre skikt. På nedre delen av de flesta gamla vårtbjörkars stam faller inte ytliga skikt av utan spricker i stället och blir kvar, så att småningom tjocka barkåsar bildas, skilda av djupa fåror. Barkens och näverns utseende och typ av uppsprickning eller avflagning varierar emellertid så extremt, och är så beroende av trädets ålder, att artbestämning inte kan göras på denna grund. Flera tiotal typer av bark och näver kan lätt urskiljas. Skillnaderna mellan många av dessa typer kan vara lika stora som mellan träd av olika arter. Dessa typer ser ofta ut att vara ärftliga.

Björkar kan bli nästan lika höga och grova som tallar och granar, men även om skogen får växa opåverkad är det få som når så stora dimensioner. En av orsakerna kan vara björkarnas känslighet för parasiterande svampar. En av få åldersbestämda gamla björkar i Sverige växte i Tyresta nationalpark och dödades vid branden 1999. Den var 290 år gammal (Niklasson 2006). Grövst blir björkarna förmodligen i hagmarker, betade marker där träden står glest. Där har vårtbjörken en tendens att dominera. Vid Lövtjärn på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland fanns fortfarande 1998 en björk med 143 cm diameter och okänd ålder, tidigare troligen hamlad och därför upptill flerstammig. Vid vägkanten i Kusmyra i Järvsö växer en annan av Hälsinglands grövsta björkar.

Unga björkar med stamdiameter 5–10 cm böjs ofta ned av stor snölast och blir stående som ett omvänt U med kronan fasthållen i snön. De betas av harar. De lyckas sällan räta på sig när snön smälter. Bild i avsnittet Skog sid. 200.

Nävern är den mest motståndskraftiga delen av björkarna. Den nedre delen av en död björk står ofta kvar i skog eller på myr som ett ihåligt rör av näver, när all ved har multnat och försvunnit. När man går i det tjocka mosstäcket i äldre skog krasar det till när man råkar trampa på det tomma näverskalet av en för länge sedan fallen björk. Före industrisamhällets framväxt var slät och smidig näver den viktigaste nyttigheten från björk. Ordet näver ingår i många platsnamn. Det finns tre Näverberget, ett Näverheden, ett Näverholmen, ett Näverholmsmyran, två Nävertjärnen och tre Näveråsen i Hälsingland. Namnet Näverhoggstjärnen (nära Finneby i Ljusdal) är särskilt talande. Där högg man för att skörda näver. Nävern användes framför allt för taktäckning (under trä- eller torvtak) och för näverslöjd. En näverskomil var i finnbygderna så långt som man kunde gå i sina egenhändigt tillverkade näverskor, innan man fick ta på sig nya ofta flätade under vandringen. Beroende på underlag kunde denna sträcka vara 5–15 km (Mottiland). Brev skrivna på näver på 1300-talet har hittats vid utgrävningar i Novgorod. Även i Sverige har näverbrev från denna tid hittats. Trots näverns motståndskraft mot röta hittas så gammal bevarad näver bara i fuktig syrefri miljö.

Nävern är motståndskraftig även mot skavning. Om en björkgren skaver mot en gran- eller tallgren skadas bark och ved på barrträdet snabbare än på björkgrenen. En gran som växer under en björk skadas ofta så allvarligt att den inte lyckas ta sig upp igenom björkkronan. Bild i avsnittet Skog sid. 177.

Björkens ved är ljus och har mycket svaga årsringar, så att det blir svårare att bestämma åldern på en sågad och slipad yta eller ett borrprov av björk än på ett barrträd. Även på björkskott som är mindre än 1 cm grova är veden ljus och saknar den gröna färg, som är vanlig på klen ved från flera andra arter, till exempel pors. Däremot har unga, upp till 1 dm grova björkar ett grönt barkskikt under nävern.

Björksav flödar rikligt från kapade grenar och stammar under perioden närmast före lövsprickningen. På stubbar efter vintertid avverkade björkar samlas i snösmältningen nässelfjärilar och flugor för att dricka, men snart tar en rosafärgad svamp över och täcker stubben, och fjärilarna försvinner.

Björkarnas lövsprickning är en av vårens stora händelser. Den inträffar i vitsippans tid. I varmt soligt väder skiftar björkkronorna på två dagar från violettgrått till gulgrönt. Den ljusa gulgröna färgen övergår efter mindre än en vecka till sommarens mörkare gröna. Lövsprickningen är några dagar tidigare på vårt- än på glasbjörk, så att man på avstånd kan få en överblick över arternas fördelning över en större areal. Skillnaden gäller både vuxna träd och lövsly, men en sortering på denna grund är inte ofelbar. Skillnader mellan individer av samma art kan vara minst lika stor.

Björkarna blommar strax efter lövsprickningen, i vitsippans tid. Honhängena står upp och hanhängena hänger. Intensiteten i björkarnas blomning varierar. Vissa år kan hängeknoppar vara sällsynta. Vårarna 2012 och 2014 var många björkar bruna av hanhängen. Björkarterna växer ofta tillsammans och de blommar med mycket liten tidsskillnad. Genast efter blomningen blåser hanhängena ner och honhängena vänder sig från upprätt till hängande ställning. Honhängena med sina frön mognar i ljungens tid, då fröspridningen snabbt blir riklig. Många mer eller mindre intakta hängen sitter dock kvar under höst och vinter, och fröna blir då en viktig föda för grön- och gråsiskor. Stora björkar drar på vintern till sig orrar, som betar knoppar.

Under sin första vinter behåller björkplantorna ofta gröna blad. Därefter övergår plantan till ett moget stadium med löv som på hösten gulnar enligt ett visst mönster och faller av. På unga träd med uppåtriktade skott förblir de översta bladen längre gröna. Till sist blir även dessa gula och faller av. På gamla vårtbjörkar med hängande grenar signaleras höstens ankomst genom att avgränsade 0,5–1 m stora grenar gulnar i en för övrigt grön krona. Småningom gulnar även resten av bladen. På gamla glasbjörkar är de första gula löven mer utspridda. Regniga somrar som 2009 och 2012 övergår björklöven på hösten mer till brunt än till gult, beroende på svampangrepp. Efter översvämningarna i Voxnan- och Ljusnandalarna 5–15 september 1985 såg man att björkar vars stammar och rötter hade dränkts gulnade mycket tidigare än övriga och fällde löven tidigare. De grenar av en björk som omger en lampa har blad som behåller sin gröna färg längre, gulnar senare och faller av senare än övriga blad på trädet.

Björkarnas anpassning till ett nordiskt klimat visar sig bland annat när hård vårfrost dödar späda björklöv. Nya löv växer ut, och trädet kan en tid stå med dubbel lövskrud, en brun och en grön. Även efter svår torka kan en liknande nybildning av blad äga rum, som i augusti 1994. I slutet av oktober 1994 kunde man se vissa björkar stå helt gula, medan andra var till största delen avlövade. Troligen var de gula bladen sådana som hade utvecklats efter torkan, gulnat sent och fortfarande satt kvar.

Skogsbrand dödar de flesta björkstammarna men kan lämna rotsystemen intakta så att de kan skjuta nya skott. Särskilt från unga rotsystem och stubbar är skottutvecklingen stark. Trots tämligen hård brand kan även stammar klara sig. På Innerstön i Njutånger överlevde några grovbarkiga vårtbjörkar branden 2008 och stod fortfarande friska 2010 på en hårt bränd yta där tallar och granar hade dödats. Deras tjocka bark var då nertill till stor del kolad och svart. Även vid branden i Hassela 2008 överlevde många av de stora björkar som hade lämnats på hyggena. Ibland skadas barken på ena sidan av stambasen. Likaväl som på tall repareras en sådan skada genom invallning. Ett brandljud uppkommer. Brandljud på björk med invallning efter en brand har setts på flera ställen i Ensjölokarnas naturreservat i Ramsjö. Invallningar efter två bränder har setts på Vandelåsen i Ramsjö och Långsidberget i Ytterhogdal.

Björkarna hör till de för svampangrepp mest utsatta trädarterna. Fnöskticka Fomes fomentarius, björkticka Piptoporus betulinus, sprängticka Inonotus obliquus, zonticka Trametes ochracea och slingerticka Cerena unicolor konkurrerar om herraväldet i den åldrade, skadade eller döende björkens ved. Alla kan de troligen bidra till björkens undergång och ofta ser man flera av dem tillsammans. Mindre aggressiva är eldticka Phellinus igniarius, svart eldticka P. nigricans och björkeldticka P. lundellii. Sprängtickans utveckling i en björkstam är överraskande. Det mörka mycelet växer diffust ut i ett avsnitt av stammen. Samtidigt bildas en svulst intill detta diffusa mycel. Svulsten växer igenom barken och trycker på nävern inifrån, så att nävern spricker och den svartbruna svulsten exponeras. Slutligen växer inom ett annat avsnitt av stammen fruktkroppar fram i barken, under nävern. Dessa bryter inte igenom nävern förrän i ett mycket sent stadium och är på grund av detta dolda liv ganska lite kända. Fruktkropparna utvecklar dels porlager, dels knölar, som trycker ut nävern.

Efter sin död bryts björken ned mycket snabbt, av de nämnda arterna och av sekundära rötare som dynor och flera skinn och tickor.