linnea
Linnaea borealis
Linnea växer på frisk till ganska torr jord, företrädesvis i gammal och gles skog. Den är vanligast i ristallskog, där den ofta påträffas tillsammans med knärot Goodyera repens och grönpyrola Pyrola chlorantha. Man kan även finna den i mossrik gran- och barrblandskog samt i björkskog, där arten dock är sällsynt. Inte sällan uppträder den på väg- och dikeskanter i skogen.
Linnean är känslig för kalavverkning och försvinner vanligen snabbt från hyggen. Likaså är den brandkänslig, och redan Linné ansåg, att linnean inte växer på svedjemark: ´Min ört växte i det skogrikaste med sina tvenne lutande blommor och bevittnade, att marken ej varit bränd i mannaminne´ (Linné 1745b). Däremot gynnades troligen arten av skogsbetet, som höll borta de mera högväxta risen.
Funnen i 950 rutor; tidigare uppgifter från 290 rutor. Vanlig på höglandet, ganska vanlig i övrigt men mycket ojämnt spridd, traktvis ganska sällsynt och fåtalig. Vid kusten huvudsakligen på de större öarna. – Ursprunglig.
Förklaringen till den ojämna utbredningen kan ligga i markens tidigare utnyttjande. I det gamla ljunghedslandskapet, liksom i de trakter där svedjebruket pågick långt fram i tiden, kunde arten troligen endast överleva i brandrefugier, och dess förmåga att sprida sig utanför dessa har varit begränsad.
Linnean är känslig för kalavverkning och försvinner vanligen snabbt från hyggen. Likaså är den brandkänslig, och redan Linné ansåg, att linnean inte växer på svedjemark: ´Min ört växte i det skogrikaste med sina tvenne lutande blommor och bevittnade, att marken ej varit bränd i mannaminne´ (Linné 1745b). Däremot gynnades troligen arten av skogsbetet, som höll borta de mera högväxta risen.
Funnen i 950 rutor; tidigare uppgifter från 290 rutor. Vanlig på höglandet, ganska vanlig i övrigt men mycket ojämnt spridd, traktvis ganska sällsynt och fåtalig. Vid kusten huvudsakligen på de större öarna. – Ursprunglig.
Förklaringen till den ojämna utbredningen kan ligga i markens tidigare utnyttjande. I det gamla ljunghedslandskapet, liksom i de trakter där svedjebruket pågick långt fram i tiden, kunde arten troligen endast överleva i brandrefugier, och dess förmåga att sprida sig utanför dessa har varit begränsad.
Första fynd
Om linnea – som då kallades Campanula serpillifolia – står det i ett par tidiga handskrifter av Linné: ´Finns ned wid Skånska gräntzen i några skogar ömnogt´ (Linné ms 1728), respektive ´Wid Hallaryd och Pjetteryd´ (Linné ms 1729), och linnean finns ännu på flera platser i Älmhult Hallaryd och Pjätteryd. – I tryck först i Flora svecica (Linné 1745a) under namnet Linnaea floribus geminatis [Linnea med blommor i par].
Bygdenamn och bruk
linnéblomma (Pjätteryd, Blädinge; Vide 1966); skogsmysk (Fries ms 1810).
