vass

Vatten- och myrväxt, länge kvarstående efter beskogning av utdikade myrar, i åkerområdens diken etc. I sjöar och större vattendrag bildar den omfattande vassbälten. Vassen var den viktigaste växten för fågellivet i Närkes slättsjöar (Blomqvist & Rosenberg 1921).

Samzelius (ms 1758) ansåg att den fanns ”i alla sjöar” i Närke och ett halvdussin författare skrev under 1700-talet om förekomster i skilda delar av Närke (Hedin 1754, m.fl.). Björkman (1987a, b) fann den allmän vid 236 undersökta sjöar i länet.

De äldsta lämningarna av vass hittades 171 m.ö.h. vid Lillsjön i Kvistbro från senglacial–förboreal tid, mer än 9 000 år gamla (Florin 1969). Ett nutida bestånd av hög ålder är kanske det som sågs 1993 vid en bäck intill högsta kustlinje, ca 165 m över havet, vid Hälshyttan i Hidinge (R. Karlsson, OREB). Gamla lämningar har noterats också från atlantisk–subboreal tid för mer än 3 000 år sedan i bl.a. Lerbäck och Skagershult (Sernander 1898, 1909, Post 1910).

Gammal bofast art.

Allmän

343 Phragmites australis (Cav.) Trin.

Syn.: P. communis Trin.

This widespread, almost cosmopolitic species is polymorphic. In Africa and SW Asia the species is represented by var. isiaca (Del.) Coss (mainly S of the toothed line), in N. America and possibly E. Asia by var. berlandieri (Tourn.) Fem. The species is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 174 and map 166).

Vass är ursprunglig, starkt kulturgynnad men beteskänslig. Den växer beståndsbildande i och vid sjöar, dammar, märgelhålor och vattendrag, med undantag för de allra näringsfattigaste. Ju näringsrikare vatten desto högre och tätare vassar. Arten växer även i blöta och inte alltför näringsfattiga kärr och sumpskogar, men här blir bestånden lägre och glesare. På sandiga och leriga havsstränder växer vassen främst i skyddade vikar men ibland även på exponerade, tånggödslade avsnitt. Den koloniserar snabbt diken och fuktiga åker- och vägrenar. Särskilt i norra Halland vandrar den långt ut på åkrarna och utgör där ett besvärligt ogräs.

Trivialart.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Arundo phragmites vid sjöar i södra delen af Herjedalen."

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande graminid (jordstam!). Strån upp till 4 m höga, ofta mycket grova. Växer i täta ruggar. Längs strået finns många, upp till 3 cm breda, fasta, vasskantade blad. På bladets inre del finns ett konstigt veck (det så kallade “djävulsbettet”; uppkommer genom att bladet innan det utvecklats klart ligger an mot en ledknut) Snärp endast som en krans av hår. Vippa stor och trekantig, mörk Mycket långspetsade småax med svårräknade blommor (ca 5).

Vass är välbekant vid sjöstränder. Söderut kan den bli jättestor och uppträder på många typer av marker med vatten i närheten (eller under!). Norrut har den det kärvare. I inre Norrland är vassbården runt sjöar ofta spinkig och gles, och på plan myr saknas den i regel. Grov, tät, vass finns där mest på rikmyr, eller sluttande myrar med rörligt vatten.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Rörflen (Phalaris arundinacia) kan ej förväxlas när den blommar. Sterila ruggar har vanligt snärp och saknar “djävulsbett”.
Brunrör (Calamagrostis purpurea) kan likna mager vass, men är mörkgrön och har oftast grenar. Den har vanligt snärp, och bladen är smalare och saknar “djävulsbett”.

P. communis; bladvass

Vassen, vårt mest högvuxna gräs, är en karaktärsväxt för de näringsrika sjöarna, där den bildar täta och ensartade bestånd, ibland innanför en bård av säv Schoenoplectus lacustris, sjöfräken Equisetum fluviatile och flytbladsvegetation. Vid brackvattensstränder växer den huvudsakligen i de inre vikarna och i de lägre delarna av strandängen. Den påträffas också i sumpiga strandskogar och lövkärr.

I fattigmyrar och gungflyn utvisar stråk av gles vass var näringsrikare markvatten silar fram över myrytan. På sådana platser söker man ibland med framgång lite mera krävande, småväxta myrarter som nålstarr Carex dioica, snip Trichophorum alpinum och myggblomster Hammarbya paludosa.

Under 1900-talets senare decennier har vassen kommit in vid skogs- och myrgölar, där den bildar täta bestånd i gungflyna närmast vattnet. Arten blir också allt vanligare i många andra vatten, i havsstrandängar och gamla slåtterängar, i dikade kärr, diken och fuktiga åkrar samt på vägrenar och skräpmark. Orsakerna är främst att näringstillgången ökat genom gödning, kalhuggning och vattenavledning, att slåtter, bete och vasstäkt (för taktäckning) upphört samt att nya, för arten lämpliga miljöer skapats. Mycket stora arealer med artrika strandängar vid havet och vid insjöar har under de sista femtio åren övergått i ogenomträngliga vasshav till följd av upphörd hävd.

Oönskad igenväxning kan bekämpas genom slåtter, genom bränning på vintern eller genom att man fräser upp och transporterar bort rotmassorna. Bete med nötkreatur är också bra; vass är mycket beteskänslig. – Vid reglerade sjöstränder har bladvassarna ibland försvunnit.

Vass växer vid och i söt- eller brackvatten och helst på näringsrik mark som svagt betade eller ohävdade fuktängar, våtmarker och havsstränder. I den sistnämnda miljön ses den främst i sumpiga partier men även på klappersten eller sandstränder. Vass växer i sumpskogar, övergivna sumpiga åkrar, kärr, diken, bäckar, bevattningsdammar och alvarträsk. Vid Ölands enda sjö, Hornsjön i Högby sn, bildar den stora bestånd. Den kan även dyka upp i små pölar djupt inne i Mittlandet. Påfallande ofta växer den i ruderatmiljöer som gamla sand- eller stenbrott, tippade jordhögar och soptippar. När fuktiga sandtag läggs igen kan den hålla sig kvar och då växa påfallande torrt. I Sterner (1986) finns en notering om vass i Vickleby storkarst; någon liknande lokal har inte noterats under nyinventeringen.

Vass är utbredd över hela Öland främst utmed västra kusten, från Borgholm och vidare söderut. Den saknas över stora arealer på Stora Alvaret utom i de större alvarträsken som Möckelmossen och Stormaren. De till ytan största, sammanhängande vassbestånden hittar vi i Hornsjöns västra del, Djurstad och Petgärde träsk samt i Karleviviken och Beijershamn. På sistnämnda lokal är dock beståndet starkt reducerat genom naturvårdsåtgärder och efterföljande intensiv betesdrift. Det visade sig att unga vassplantor älskas av nötkreatur och arten får därmed anses som beteskänslig. Får däremot undviker vass, kanske främst beroende på att de inte vill bli blöta om fötterna. I Sterner (1938) betecknades vass som allmänt förekommande men ojämnt spridd, företrädesvis längs mellersta Ölands västra och norra Ölands östra kust. I de större träsken "i regel endast med små bestånd". I samband med betesdriftens minskning under 1900-talet ökade vassen både sin numerär och utbredning. De nutida vasshaven i Karlevi och Hornsjön hyste vid 1900-talets mitt endast spridda ruggar (Edelstam 1944). Sammantaget har en klar ökning skett sedan Sterner (1938). Orsakerna är förutom ett minskat bete även en ökad näringstillgång i landskapet. Trots ökningen har rimligen en del förekomster missgynnats av de utdikningar som skedde under slutet av 1800-talet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Beståndsbildande i näringsrikare insjöar, dammar, igenväxande havsstrandängar (med sötvattensutflöde) i skyddade lägen; även åar, bäckar, diken, kanaler och annan våt mark. Martinsson (1997) angav vass som ett dominerande inslag i ”kärr av vass-säv-typ”, med en uppskattad areal av 258 hektar på Gotland. På havsstrandängarna ingår vass som dominant inslag i ”havsvegetation av bladvass/säv-typ”, med 45 hektar.

Vass ökade i frekvens under 1800-talet; Wahlenberg nämnde den bara från östra sidan av ön, medan Johansson (1897) bedömde vass som ”Täml. allm.”. Arten gynnas av upphört bete och av utsläpp av näringsrikt vatten, vilket har bidragit till att den ökade i frekvens även under 1900-talet: ”Nu ha även talrika nya ståndorter tillkommit i kanaler etc., och arten har gynnats av den ökande näringstillförseln i vattendragen genom konstgödningen från åkrar etc. ... På havsstränderna torde den i stort sett vara nyinvandrad, i varje fall stadd i stark spridning. Detta är en följd av det minskande betet vid havsstränderna.” (Pettersson 1958). Vass har på senare tid också börjat etablera sig i kanterna av källmyrar, där källflödet inte är alltför starkt, kanske även det en gödningseffekt beroende på atmosfäriskt nedfall.

Vass bildar bestånd på grunt vatten i näringsrika sjöar och vattendrag samt på sötvattenspåverkade, skyddade havsstränder och i större hällkar. Gräset förekommer dessutom i kärr, glesa sumpskogar och i rikare stråk i fattigmyrar och mosselaggar. Mycket ofta ser man det också som en bård i vägdiken och, som Pehr Kalm påpekar, ibland rikligt i åkrar på gammal havsbotten.

Vassen växer i insjöar av alla slag samt längs Östersjöns stränder. I näringsrika lugna vikar och sund bildar den täta och vidsträckta bestånd. I fattigsjöar är den också konstant, men vassbältena är där vanligen både smala och glesa. Vassen saknas egentligen bara på mycket exponerade stränder. Den förekommer också i mindre vattensamlingar och kärr av olika slag och som kvarstående i åkerdiken som minne efter sedan länge utdikade fuktmarker. Vass kan också uppträda som ogräs i dåligt dränerade åkrar på utdikade marker. Arten tycks mer sprida sig med jordstammar och jordstamsbitar än med frö. Under det senaste århundradet har vassen ökat starkt både i insjöar och i havet. En orsak är den allmänna eutrofieringen som gynnat vassen på bekostnad av mer förnöjsamma men också mer konkurrenssvaga strandväxter. En annan orsak är minskad vasstäkt och bristen på betesdjur kring kärr och sjöar. Sörmlands otaliga små slättsjöar som tidigare lyste som blå ögon i ett smaragdgrönt slåtter- och beteslandskap är nu antingen utdikade eller förvandlade till ogenomträngliga vasshav – vilket förvisso gynnat fåglar som brun kärrhök och rördrom, men varit till stort men för konkurrenssvaga strandängsväxter.

Vassens långflygande frön slår rot på naken jord, men det observerades sällan i det gamla jordbrukslandskapet och var kanske i verkligheten också en ganska sällsynt företeelse (Luther 1950a). Till detta bidrog nog den omfattande betningen av överallt närvarande tamdjur. I det moderna landskapet, med många av maskiner blottlagda markytor och inga betesdjur, är det lättare att se nykolonisationerna, som kan förekomma på vägkanter, industrimark och så vidare. Vass har till exempel setts kolonisera och dominera en övergiven gödselbrunn. Längs havsstränderna växer vass som regel i sammanhängande bårder, men på det snabbt bildade estuariet vid Enångersåns mynning finns runda kloner, som minnen av kolonisationstillfällen. Frön som hamnar i vatten gror inte (Sculthorpe 1985, Coops & van der Velde 1995). Plantan förökas vegetativt med över 1 cm grova, snabbväxande jordstammar och blir förmodligen mycket gammal som större eller mindre klon. Även avbrutna flytande vasstrån kan skjuta rötter vid noderna och blad­skott åt motsatt håll och därigenom kolonisera nya stränder. Jordstammarna är ljusa, nästan vita och har spetsiga ändar som växer långväga i bottenmaterialets ytliga lager. De är ganska känsliga för ero­sion av vågor och is, vilket gör att vass saknas på starkt exponerade stränder men är vanlig i skyddade lägen.

Vassen blommar senare än de flesta arter, i ljungens tid. Vid torrt och blåsigt väder under höstfärgernas tid eller under vinter och vår släpper den sina frön. Inga gröna delar övervintrar.

Vassens blad och strån utvecklas mycket sent, men står i gengäld kvar döda och halmfärgade nästa vår. Ännu i vitsippans tid är vassbältena halmfärgade och nästan ingenting syns av de nya bladen. Småningom under sommaren skjuter bladskott och strån upp, men de är under denna fas mycket attraktiva för betande gäss, som kan nästan helt utrota arten från fågelsjöar (Sondell 2008). Om skotten får utvecklas fritt står de ofta tillsammans med en del av fjolårets skott. Bladen har tvärgående band av bucklor, som ser ut som märken efter tänder. Dessa sitter på platser som motsvarar de uppåt angränsande bladslidornas lägen under tiden då bladet utvecklades. Sådana bucklor på bladen ses inte på andra gräs.

De nuförtiden dominerande vassar som finns vid många sjöar och havsstränder saknades på den tid då stränderna betades av kor, vilket framgår av många 1800-talsmålningar från sådana miljöer. Vass skördades även som vinterfoder. Vissa partier av vasstrån får på sensommaren rödaktig färg, särskilt i ljusexponerade utkanter av beståndet.

Ett vassbestånd på en havsstrand kan på avstånd se mycket homogent ut som om det bestod av en enda art. När man kommer in i det kan det dock visa sig hysa både storven, äkta förgätmigej och strandmynta som underväxt, frodiga och blommande. I ett glest vassbestånd på omkring en meters djup i en insjö kan man se rikligt med notblomster och andra vattenväxter, som braxengräs, gräsnate och strandpryl.

Blister betyder enligt Svenska Akademins ordbok växt som kan användas för att vissla, vilket i Hälsingland troligen oftast är vass. Exempel är Blistermyran och Blystermyran, som finns på fyra ställen i landskapet.