daggkåpor

Släktet Alchemilla omfattar i vart land ett drygt 20-tal arter. De är alla fleråriga och apomiktiska, dvs de bildar frö utan befruktning. Av de i Halland funna daggkåporna anser Samuelsson (1943) att A. glabra, A. glaucescens, A. filicaulis ssp. filicaulis, A. filicaulis ssp. vestita och A. wichurae med säkerhet är ursprungliga i Sverige. Om de också är ursprungliga i Halland är osäkert vad gäller de fyra förstnämnda. A. wichurae är däremot utan tvekan kulturspridd i sen tid, vilket också gäller A. conjuncta och A. mollis. Övriga är sannolikt oavsiktligt införda av människan men tidpunkten är omöjlig att fastställa. Fjällkåpa A. alpina behandlas ej av Samuelsson men den kan vara ursprunglig i Halland. Se kommentar vid artbeskrivningen.

Med undantag för fjällkåpa är samtliga arter starkt kulturgynnade.

Att artbestämma daggkåpor kan vara besvärligt. Det material som samlats under inventeringen har i görligaste mån granskats av distriktsledarna. De särskilt tveksamma fallen har bestämts av Roland Carlsson, Lekeryd, Thorsten Elfström, Göteborg och Thomas Karlsson, Lund. Trots detta får man räkna med att nedanstående frekvenssiffror är behäftade med en viss felprocent.

Genom Broddesons omfattande inventeringar blev Närke, som Samuelsson (1943) påpekat, ett av de bäst kända landskapen vad gäller förekomster av daggkåpor. Många upplysningar om deras historia, nutida utbredning, frekvens och ekologi i näraliggande delar av Västmanland gav Malmgren (1982) och Asklund (1990a).

Läke- och teväxter i ängsartad vegetation och bryn, längs vägar och skogsstigar, kring kalkbrott, i trädgårdar m.m.

Arterna inom detta släkte bildar frön utan befruktning (s.k. apomixi). Detta innebär att ett stort antal arter, vilka endast skiljer sig i enstaka detaljkaraktärer, kan bildas. De flesta svenska daggkåpearterna finner man i Mellansverige, och Blekinge hyser förhållandevis få arter.

Kollektivarten uppgavs först av Sjöstrand (1833). Den förste som publicerade bestämda småarter från området var Birger (1908a). Hans lista upptar sex arter, däribland "A. acutidens", som nu innefattar A. wichurae och A. murbeckiana jämte några delvis ouppklarade former.

Samtliga svenska arter (småarter) har av SAM. (1943) på sannolika grunder ansett vara äldre än den sista istiden. Så som säkert ursprungliga i vårt land betraktar S. A. filicaulis subsp. filicaulis, A. f. subsp. vestita, A. glabra, glaucescens, glomerulans, murbeckiana och wichurae. Flertalet framförallt i de alpina och subalpina regionerna, delvis också i låglandet, så som i skärgården (A. f. subsp. vestita) och i ängslövskog (A. glabra); den sydliga A. glaucescens på gotländska och öländska kalkhällmarker. Möjligen inhemsk vore A. subcrenata.

Länge skilde man bara mellan två arter i släktet Alchemilla: daggkåpa A. vulgaris och fjällkåpa A. alpina. I början av 1890-talet delade schweizaren Robert Buser upp daggkåpa i ett ganska stort antal arter, och Neuman & Ahlfvengren (1901) tog upp tolv av dessa (som underarter till A. vulgaris) i sin Sveriges flora. Nu räknar man med 33 daggkåpor i den svenska floran (T. Karlsson 1998). Utan träning är de flesta av dessa ganska svåra att hålla isär, dels eftersom skillnaderna i många fall är svåra att uttrycka i ord, dels eftersom bladen ändrar form och hårighet under sommarens gång. De arter som finns i södra Sverige är dock i verkligheten skarpt skilda, och om man studerar dem när de är bäst utvecklade (kring midsommar) lär man sig snart att känna igen dem redan på allmänt utseende. Under inventeringen har ett mycket stort antal belägg granskats (ett urval har bevarats i LD) och vi tror att de uppgifter som finns är relativt pålitliga. Däremot återstår många luckor att fylla, särskilt när det gäller de ovanligare arterna.

Daggkåpsfloran är rikast utvecklad på höglandet, där man kan finna upp till elva arter i en ruta. De torrare kusttrakterna är däremot fattiga på daggkåpor både vad avser antalet arter och individrikedomen. Likaså har de magra trakterna i sydväst en mycket fattig Alchemilla-flora.

Daggkåpor är dåligt anpassade till Ölands klimat och jordmån. För de flesta arter i släktet bjuder ön på alltför torra och kalkrika ståndorter; endast sammetsdaggkåpa A. glaucescens är spridd över större delen av ön. Efter Sterner (1938) har få personer ägnat sig åt daggkåpor på Öland. Flera fynd är tidigare gjorda längs västra delen av Öland där slåtter- och betesmarker nu vuxit igen eller äldre lokaler odlats upp, exploaterats på annat sätt eller bebyggts. Den luckiga och betade skog där Rikard Sterner gjorde sina fynd har lämnats för fäfot och blivit alltför mörk för att vara lämplig för daggkåpor. Släktet kräver en viss vana för att låta sig artbestämmas. Dessutom är plantor säkert bedömbara under en kort del av säsongen, på Öland från slutet av maj fram till midsommar. Daggkåpor som växer soligt och torrt får delvis ett annat utseende och blir då ofta omöjliga att artbestämma. Förutom sammetsdaggkåpa har endast fynd med granskade belägg eller rapporterade av inventerare med dokumenterad god kännedom om släktet tagits med på utbredningskartorna.

Släktet har nio arter på Gotland, av vilka bara en, sammetsdaggkåpa A. glaucescens, är vanlig.

[Alchemilla filicaulis × monticola: Samlad under detta namn i Etelhem 1910 (H. Smith i UPS det. E. Almquist 1922). Såvitt känt är arterna i detta släkte helt apomiktiska och kan därmed inte bilda hybrider. Bestämningen måste därför ifrågasättas.]

De svenska daggkåporna sätter frö utan befruktning. Nya plantor får därför samma arvsanlag som moderplantan. Daggkåporna bildar flera sådana kloner som skiljer sig i små men konstanta egenskaper och brukar betraktas som skilda arter. De olika arterna har likartad ekologi, och man hittar därför ofta flera arter på samma lokal. I motsats till andra klonbildande växter som majsmörblommor eller fibblor, tycks daggkåpornas kloner vara gamla och deras utbredningsområden är ofta stora. Flera hör till Sörmlands ursprungliga flora. Några arter, exempelvis valldaggkåpa, sjuhörnig daggkåpa och vågdaggkåpa har dock kommit in i sen tid, ofta med vallfrö. Trots att släktet blivit väl uppmärksammat under inventeringen är det sannolikt att stora brister ännu döljer sig i materialet. Daggkåporna är delvis svåra att urskilja i fält, vilket innebär att exemplar av ovanliga arter kan ha förbigåtts i tron att de tillhört någon vanligare art.

Alchemilla sp. - SÖRMLANDSDAGGKÅPA
Sörmlandsdaggkåpan förekommer i ett begränsat område i centrala Sörmland. Arten som ännu är obeskriven liknar stubbdaggkåpan men har långhåriga blombägare, mer täthåriga blad och färre bladtänder på flikarna. Den är hittills endast känd från detta område i världen.

Arten föredrar betad, tämligen näringsrik mark på lerjord som fått hög mullhalt genom förna från bl.a. ek, slån och hassel. Den kan växa i skugga men blommar rikligast i solexponerad miljö. Förekomsten upptäcktes 1970 och artens tidigare historia är okänd. Kanhända har den införts från utlandet med hö eller vallfrö, varifrån återstår i så fall att klarlägga.

Kanske är det en ny art som i sen tid uppkommit på platsen och nu befinner sig i spridning. Den totala avsaknaden av nära släktingar i trakten talar mot detta alternativ.

Första fynd: Upptäckt i Ludgo 1970 av L.E. Kers och först rapporterad som stubbdaggkåpa av Rydberg (1986a).

Utbredning: I Sörmland sällsynt - (ett 20-tal lokaler inom 7 rutor).

Lokaler:
Ludgo 600 m ONO om Davik (AKI), senare ej återf., möjligen försvunnen genom igenväxning (HBE), 300 m O om Davik* 1981 (HRY S), Sågstugan 1981 (HRY S), ej återf. (HBE), Ryssinge 1984 (EBJ S), 400 m SV om Bäcketorp rikl. 1984 (HRY h), Aspa nära renings verket (HRY), kyrkan (HRY), 750 m NV om kyrkan* (HRY), 350 m NNO om kyrkan 1984 (HRY S) och i vägkant vidare 400 m österut (HBE), 250 m N om Trollesund (HRY), Ekbacken (HRY), 150 m S om Bruket 1988 (AKI S), 150 m SV om Oxhagen (AKI), 400 m NNV om Holmen (AKI), 400 m NO om Hedvigslund 1988 (AKI S), Tittut ett övergivet torpställe 700 m SSO om Torpesta kvarn (HBE), Fredgärdet ett övergivet torpställe 650 m SSO om Holmen rikl. (HBE); Spelvik 500 m NNV om Krokstugan 1985 (HRY S) och vidare in i skogen österut rikl. 1985 (HBE), 450 m VSV om Grinda 1985 (HRY S), lokalen senare granplanterad och beståndet borta (HRY), Holmslund (EBJ).

Äldre fynd: Ludgo 1 km NV om kyrkan (= 300 m O om Davik) 1970 (L.E. Kers S).

Av det dryga 30-talet arter daggkåpor som är bofasta i Sverige har knappt 20 påträffats i Uppland. Dessutom tillkommer några äldre fynd av tillfälligt uppträdande arter. Daggkåporna är generellt förbisedda under inventeringen p.g.a. att de ofta betraktas som svårbestämda. Inventerarna har uppmärksammat dem i mycket varierande omfattning. Vissa arter är mer förbisedda, medan andra troligen har överskattats p.g.a. sammanblandning med någon liknande art. För några av arterna har bara kontrollerade fynd accepterats, vanligen bestämda av Jan Edelsjö eller Stefan Ericsson. Kompletterande inventering av daggkåpor har utförts av Jan Edelsjö främst i västra Uppland 2004–2006.

Daggkåpor kan påträffas i de flesta typer av gräsmarker. Flera av arterna finns i en mängd olika slags gräsmarker, medan andra har mer specifika miljökrav. Vissa arter växer nästan bara i naturliga gräsmarker som naturbetesmarker och olika typer av ängsrester, medan andra huvudsakligen förekommer i nyare gräsmarker som samhällenas gräsmattor och skräpmarker. Några arter påträffas nästan bara i anslutning till äldre vallar och vägkanter, vilket tyder på att de inte är särskilt gamla i landskapet, utan har kommit in med gräsfrö. Samtliga arter påträffas dessutom ofta i vägkanter och vägdiken.

Daggkåpor förökar sig på könslös väg, så kallad apomixi. Detta innebär att avkomman blir genetiskt identisk med moderplantan. Uppkommer ärftliga avvikelser (mutationer) blir de bestående och är de tillräckligt stora kan en ny art utskiljas. I Sverige förekommer ett drygt 30-tal arter, varav 18 är funna i Hälsingland. Tre arter är funna i Hälsingland för första gången i Sverige: vågdaggkåpa, A. cymatophylla, sjuhörnig daggkåpa, A. heptagona, och hjuldaggkåpa, A. propinqua (Samuelsson 1940). De vanligaste arterna i landskapet är betesdaggkåpa, A. monticola, och glansdaggkåpa, A. micans. De ovanligaste är skarptandad daggkåpa, A. oxyodonta, med en lokal samt baltisk daggkåpa, A. baltica, och trubbdaggkåpa, A. plicata, med två lokaler vardera.

Daggkåpearterna ses oftast som äldre, kraftigt rotade och stationära perenna växter. Enligt Auffret (2010) finns daggkåpor även i fröbanken i jordbruksmark. De börjar blomma i skogsstjärnans tid och kan fortsätta in i linneans, men blomställningarna ser nästan likadana ut efter blomningen. Bladen kan bli delvis röda på hösten. Basala blad börjar ofta övervintringen gröna, men vid snösmältningen brukar de flesta blad vara döda och endast små gröna blad i mitten av skottet gröna.

De första bevarade insamlingarna av daggkåpor i Hälsingland gjordes kring sekelskiftet 1900 av Magnus Östman i Ängersjö och i Ytterhogdal och av C. G. Westerlund i Hudiksvall. Under 1920- och 1930-talen samlade Gottfrid Lidman en del daggkåpor i Ljusdals­trakten. Gunnar Samuelsson gjorde flera insamlingsresor runt om i landskapet från mitten av 1930-talet. Under Hälsingeflorainventeringen har de allra flesta inventerare bara noterat daggkåpa och inte artbestämt dem. 1999 åkte Anders Bertilsson och Roland Carlsson runt i landskapet under 3–4 dagar och inventerade daggkåpor på 66 lokaler (Bertilsson & Carlsson 1999). Arnold Larsson har samlat en del daggkåpor i Bjuråker under Hälsingeflorainventeringen och fått dem bestämda av Roland Carlsson eller Stefan Ericsson. De flesta uppgifter om ståndorter är hämtade från Bertilsson & Carlsson (1999) samt information i brev från Peter Frost-Olsen (2013). Då inventeringen av artbestämda daggkåpor varit så begränsad skulle utbredningskartor ge ett så missvisande intryck att vi föredrar att inte publicera sådana. Vi gör undantag för sjuhörnig daggkåpa, för vilken dess svenska huvudutbredning i Hudiksvallstrakten motiverar en karta. För de sällsyntare arterna ger vi lokalförteckningar nedan.

I dessa förteckningar anger vi antal registreringar i Hälsingeflorans databas, utan att göra åtskillnad mellan äldre och nyare fynd.