Gulyxne växer på blöt, kalkrik och näringsfattig mark. De flesta öländska lokaler är måttligt hävdade genom bete men samtidigt kan alltför hårt betestryck skada gulyxne. På Öland ses arten i extremrikkärr, tuviga kalkfuktängar samt utmed källflöden där den växer i kanten av tuvorna som gränsar mot den rena kalkgyttjan; bottenskiktet utgörs av olika brunmossor, ofta i släktet skorpionmossor Scorpidium. På en lokal växer orkidén på ett gungfly där källvatten rinner fram. Gulyxne är beroende av god vattentillgång under hela växtsäsongen. Ofta växer axag Schoenus ferrugineus i närheten, ett tecken på rörligt grundvatten med källflöden. Andra vanliga följeväxter är honungsblomster Herminium monorchis som växer högre upp på tuvorna än vad gulyxne gör, kärrknipprot Epipactis palustris, majviva Primula farinosa, tätört Pinguicula vulgaris, ängsstarr Carex hostiana, loppstarr C. pulicaris, tagelsäv Eleocharis quinqueflora, kärrspira Pedicularis palustris, strandmaskrosor Taraxacum sect. Palustria och gräsull Eriophorum latifolium.
Gulyxne noterades endast från två lokaler i Sterner (1938). Dagens skenbara ökning är ett resultat av riktade eftersök i lämpliga växtmiljöer. Åke Lundqvist fann orkidén i åtta socknar mellan 1955 och 1986. Idag har gulyxne försvunnit från flera av de lokaler som finns nedtecknande i Lundqvists liggare. Å andra sidan har den upptäckts på fyra nya lokaler under inventeringen. Statistiska analyser visar ingen minskning (Frescalo och Telfer) men vår bedömning är att orkdén minskat; bland annat har den försvunnit från Hornsjöns östra strand, Djurstad träsk och Petgärde träsk (Högby, Alböke och Löt sn). Den fortgående dränering som skett av flera lokaler har skadat förekomsterna liksom den igenväxning, ofta med ag Cladium mariscus, som sker när betet upphört. Flera av de aktuella lokalerna hyser små bestånd varför framtiden ser mörk ut för gulyxne. Eftersom arten är skyddad på Artportalen ges inga namn eller koordinater för lokalerna. Antalet blommande exemplar skiftar påtagligt mellan åren och under flera säsonger kan orkidén till synes vara borta från en lokal. Men den kan fortleva med små, vegetativa skott som är svårfunna.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Högby: högst sparsamt mellan Borga och Vedborms träsk M. Floderus 1853, belägg G. Dahl 1894 (S). Publicerad Floderus (1854).
Utbredning
Funnen i 9 rutor = 9 %; sällsynt = 5 socknar (ej återfunnen Alböke, Löt, Algutsrum och Torslunda).
Sterner 1938 mycket sällsynt = 2 lokaler (2 socknar); Sterner 1986 funnen i 10 rutor = 10 %; tämligen sällsynt = 8 socknar (aktuella fynd från 12 lokaler).
Förändring: S 38 ± 0; S 86 minskande --
Lokaler
Böda: strandnära kärr med inslag av både kalkfattig och kalkrik flora noterad RS 1926, ÅL 1955–1981, sedd 2006 men hotades av sjunkande vattennivåer och ohävd vilket lett till igenväxning, på mindre ytor genomfördes 2018 slåtter vilket resulterade i 190 plantor 2019. Högby: nyupptäckt lokal UBA & TGn 2002 i kanten av källflöde utgrävt till vattenhål för djuren, senast sedd 2016 (max. 86 plantor 2005); nyupptäckt lokal UBA & TGn 1998 i kanten av betat agkärr, senast sedd 2001 (max. 14 plantor 1999), lokalen förstörd av betesdjurens tramp. Persnäs: större våtmark/kärr ÅL 1969–81, kvar betad kalkfuktäng i kanten av kärr senast sedd 2014 (max. 9 plantor 2006). Runsten: nyupptäckt lokal SSv 2015 välbetad kalkfuktäng nära havet, kvar 2017 (max. 24 plantor 2015); kärr i Mittlandsskogen med källflöden flerstädes ÅL 1971–84, kvar delvis betad lokal 2020 (max. 496 plantor 2000); samma våtmarksområde drygt 1 km nedströms välbetad kalkfuktäng nyupptäckt SJi & KPn 2011, kvar 2020 (max. 38 plantor 2011); kärr i Mittlandsområdet med källflöden ÅL 1979, kvar utmed källflöden flerstädes måttligt bete 2019 (max. 328 plantor 2010); ohävdad kalkfuktäng i kanten av kärr B. Mossberg 1980, senast sedd 2014 (max. 4 plantor 2012). Gårdby: källkärr med axag ÅL 1955–58, bedömd som utgången på 1960-talet, återupptäckt UBA & TGn 1998 i måttligt betad tuvig fuktäng, senast sedd 2012 (max 10 plantor 2003).
Tidigare ej publicerad socken:
Torslunda: Lenstadmossens relikta västra gren Britta Lundin 1930-talet.
