Blodnäva växer solöppet–halvskuggigt på torr, ofta kalkrik och stenig mark i varma lägen. På Stora Alvaret hittas den främst i karster, ibland i grusalvar eller på sprickrika kalkstensplatåer, miljöer där den är ursprunglig (Sterner 1938). Längs havet växer blodnäva på klapperstensvallar, på sandstränder och i betade, örtrika torrängar. Växten är vanlig i kulturpåverkade miljöer som vägrenar, åkerkanter och stenrösen. Även ruderatmiljöer som tippade stenhögar kan utgöra växtplatser. Blodnäva är funnen i de flesta av Ölands kvarvarande slåtterängar. Ibland är den sedd i skogsbryn eller glesa tallskogar. Växten missgynnas av hårt bete. Blodnäva odlas ibland och något fynd kan utgöra en förvildad förekomst spridd från närbelägen trädgård.
Blodnäva är en vanlig växt som är spridd över stora delar av Öland. Längst i norr, inom Bödas barrskogar, samt i östra sjömarken är det glesare med fynden. För övrigt är blodnäva idag väl fördelad över ön, något som även tidigare inventeringar påvisat.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 2 juni 1741 när han undersöker vilka växter som finns "i ett skönt änggärde Björnhovda tillhörigt". Änget låg ¼ mil från Färjestaden och "Här funnos de allra sällsammaste växter, som förut i Sverige varit ohörde," Det var främst orkidéer som krutbrännare och göknycklar som fick Linné att brista ut i denna lovsång men han noterade även att blodnäva växte allmänt i änget (Linnæus 1745). Tidigt belagd Torslunda: Lenstatrakten H. Nordenström 1872 (S). Blodnäva finns kvar i några vägkanter nära Björnhovda men det sköna änget är sedan längre uppodlat.
Utbredning
Funnen i 72 rutor = 76 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0
