Lundalm förekommer naturligt i Sverige på Öland och Gotland där den befinner sig på sin klimatiska nordgräns och utgör en relikt från värmetidens jungfruliga ädellövskogar. Kanske har ingen nyspridning, frånsett plantering, skett på 1000-tals år? Trädet växer på varma lokaler och vill ha frisk, mullrik mark som är kalk- och näringsrik. Lundalm är det viktigaste trädet på gammal inägomark i Mittlandets ädellövskogar men växer även som enstaka träd i hässlen eller tallskogar. Genom rik rotskottsbildning kan den bilda rena bestånd i vägrenar, åkerkanter, gamla fägator och skogsbryn. Vid två tillfällen är den noterad i alvarkarst – en tidigare okänd växtmiljö för lundalm. Någon gång är den sedd i gamla sandtäkter och på jordtippar.

Lundalm växer främst inom Mittlandet med en slagsida åt de västra delarna och den förekommer även i västra kustskogen. Några rena bestånd av lundalm finns vid Västerstads almlund Kastlösa sn, Lilla Hult Algutsrum sn och Ebbelunda Stenåsa sn. Andra större förekomster kan ses vid Stora Dalby, Kastlösa sn, och runt Frösslunda, Stenåsa sn. Tyvärr är alla bestånden idag hårt angripna av almsjuka och alla lundalmar döda eller döende. Lundalm planterades en del förr exempelvis vid sjöbodarna tillhöriga N. Kvinneby samt Stenåsabadets camping, Stenåsa sn. I båda fallen har dungarna tjänstgjort som ett gott vindskydd. Norr om Borgholm är det glest med fynd och det är tveksamt om lundalm kan anses spontan på mer än någon enstaka av lokalerna norrut. I redovisningen har det inte varit möjligt att skilja på spontana och från början odlade förekomster varför utbredningskartans utpostlokaler ger en falsk bild av att lundalm expanderat när sanningen är att den är akut hotad på Öland. Jämfört med Sterner 1938 ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Lundalm känns igen på bladen som saknar den strävhet som kännetecknar skogsalm U. glabra. Bladen hos lundalm är smalare, något långskaftade och nöten sitter asymmetriskt i den vingade frukten. Skogsalm har kortskaftade blad och nöten sitter symmetriskt. En användbar karaktär är att hos en del lundalmar har unga grenar och rotskott tydliga korklister, ibland benämnd korkalm var. suberosa.

Lundalm är liksom skogsalm på Öland hårt drabbad av almsjuka Ophiostoma ulmi och O. novo-ulmi, två svampsjukdomar som sprids med almsplintborrar, släktet Scolytus. Vuxna almsplintborrar som är bärare av svampsporer flyger och söker efter lämpliga almkvistar där de näringssöker och gnager på barken. Svampsporer överförs till trädet, hyfer växer till och blockerar kärlsträngarna vilket förhindrar trädets vattentransport och leder till en vissnesjuka. På så kort tid som 1–2 år kan ett helt träd vara dött. Skalbaggen lägger ägg i det döende trädet, larverna kläcks fram och gnager karakteristiska gångar under barken. Sedan förpuppas den med svampsporer infekterade larven för att kläckas som färdig insekt och flyga vidare till andra almar som infekteras. Eftersom sjukdomen även kan spridas genom rotkontakt är den klonbildande lundalmen extra illa ute. Någon resistens mot sjukdomen har ännu ej påvisats hos våra inhemska almar. På Öland upptäcktes de första sjuka lundalmarna i slutet av 1990-talet vid Lilla Hult, Algutsrum sn. Stora bestånd av lundalm är döende som t.ex. den berömda Västerstads almlund, Kastlösa sn, som en gång kunde uppvisa norra Europas högsta lundalmar. Vid Betängen, Torslunda sn, uppskattades beståndet av lundalm på 1990-talet till cirka ett hektar och var mycket gammalt, även detta är idag hårt angripet av almsjuka.

Gammal och kulturflykting, bofast.