Grusbräcka är starkt knuten till kalkpåverkade lokaler och växer på alvarmarkens skarpaste ställen, på de tunna mosskuddar som täcker kalkstenshällen. Den ses även i tunt grusalvar, sandiga och stäppartade torrängar där den gärna växer uppe på glesbeväxta tuvor. Växten återfinns på kalkstensmurar och i åkerkanter. Grusbräckan kan slå sig ner mellan cementplattor på en trädgårdsgång och dyker upp i ruderatmiljöer som gamla grustag och stenbrott.
Grusbräcka är en vanlig växt på Öland och spridd i landskapet. Den är särskilt vanlig på Stora Alvaret, i Mittlandet och längs västra stenkusten. Endast inom med öländska mått mätt kalkfattiga områden som väster om väg 136 och i Bödas barrskogar ligger fynden glesare.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 5 juni 1741 då grusbräcka är en av alla de arter han noterar mellan Bårbyborg och Kastlösa, nära vägen som löper utmed västra landborgen (Linnæus 1745). Än idag har landsvägen i princip samma sträckning som på Linnés tid och grusbräcka kan fortfarande ses utmed vägsträckan. Tidigt belagd Öland: A. Dahl 1848 (S).
Utbredning
Funnen i 80 rutor = 84 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0
