Stinksyska växer på fuktig, delvis skuggig och något näringsrik mark. Den är noterad från ädellövskogar med avenbok, skogslind, ask och skogsek. I den steniga branten nedanför Borgholms slottsruin växer arten rikligt i den av almsjuka döende skogen. Även hassellundar, ibland betade, kan vara växtplats för stinksyska liksom triviala skogar med klibbal, björk eller barrträd. Ofta hittas den längs skogsvägar, diken och skogsbryn. Olika ruderatmarker som jord- och stentippar samt gamla sandtag hyser ibland stinksyska. Sällsynt förekommer den i åkerkanter.

Utbredningen visar att stinksyska har en västlig tyngdpunkt och är vanlig från Borgholm i norr till S. Möckleby sn i söder. På Stora Alvaret saknas den nästan helt och det är glest med fynd på östra sidan av Öland. Norr om Borgholm upp till Källa sn är det också sparsamt med fynd. I de två nordligaste socknarna, Högby och Böda, blir stinksyska åter mer frekvent. Kartbilden påminner mycket om den i Sterner (1938) men idag är det tätare mellan fynden och den är även funnen i fler socknar, främst på södra och sydöstra Öland. Av Rikard Sterner noterades växten utmed större vägar, i trädgårdar och längs banvallar men där ses den sällan idag. Tilltagande beskogning och ökad näringstillgång i landskapet har gynnat stinksyska. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.