I norra Europa växer toppfrossört främst på steniga och grusiga stränder utmed Östersjön; på svenska ostkusten från Blekinge upp till Uppland, på Öland och Gotland, i Finska viken och vidare bort till Estland. I övriga Europa förekommer den söderut till Frankrike, Italien, Balkan och vidare österut i Ryssland.

Toppfrossört växer på mark som är torrare och mer kalkpåverkad än där man finner släktingen frossört S. galericulata. Den vanligaste växtmiljön är hävdade, tuviga friskängar i sjömarken eller på alvaret. Ofta finner man toppfrossört uppe på eller i kanten av tuvorna. Arten klarar även att växa i alvarvätar med dess grunda lager av kalkrik gyttja. Vid några tillfällen har den noterats på kulturpåverkade lokaler som längs diken, på dammkanter och i fuktiga åkerhörn. Däremot är toppfrossört inte funnen på grusiga havsstränder, en miljö där den återfinns bland annat längs Smålandskusten (Edqvist & Karlsson 2007). Majoriteten av lokalerna har någon slags hävd men toppfrossört klarar en viss ohävd, åtminstone på kort sikt.

Toppfrossört är vanlig på södra halvan av Stora Alvaret samt på sydöstra Ölands välhävdade sjömarker. I Mittlandet är den något sparsam och ersätts där av släktingen frossört. Toppfrossört återkommer på västra kusten, från Alböke sn norrut till Högby. Under inventeringen har arten hittats i ungefär samma antal socknar som den flitige Rikard Sterner lyckades med. I dagsläget ses inget direkt hot mot arten så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas och ingen konstgödsel tillförs dem.

På toppfrossört kan man sällsynt hitta angrepp av den ovanliga jordloppan Longitarsus tristis. Det är intressant att jordloppan kan skilja toppfrossört från frossört, något som inte alla naturvandrare klarar! Blommorna hos toppfrossört sitter ensidigt riktade i toppen av stjälken och fodret är glandelhårigt. Hos frossört sitter blommorna utspridda längs stjälken och fodret är kalt eller finhårigt. Vid ett tillfälle under inventeringen har toppfrossört hittats med rosa blommor.

Gammal, bofast.