Svartkavle växer på havsstränder, i Norden främst längs Östersjöns stränder. Världsutbredningen omfattar norra och östra Europa samt vidare bort mot Asien.

På Öland förekommer svartkavle huvudsakligen i själva strandlinjen på leriga, svagt exponerade partier. Den betas gärna av kreaturen och är därför vanligast på svagt hävdad eller obetad mark där den kan bli dominerande, exempelvis i skyddade fiske- och småbåtshamnar. Svartkavle gynnas av att växtplatsen är näringsrik och växer ofta på driftvallar eller där bäckar/diken med näringsrikt vatten rinner ut på havsstranden. Ibland ses den på klappstensvallar eller sandstränder. Sällsynt kan den växa en bit från havet som vid Ottenby kungsgård, Ås sn, där den noterats i en damm ca 500 m från stranden. Förr när man hämtade tång för gödsling av åkrar och täppor kunde den dyka upp i gårdsmiljöer, men detta är inte noterat under inventeringen.

Svartkavle växer längs stora delar av östra Ölands kust men även här och var längs västra kusten. I Sterner (1986) redovisas något färre fynd från västra sidan av ön varför man kan anta att arten ökat marginellt, främst nere i sydväst; detta troligen på grund av upphört strandbete. Men på delar av västra kusten, som från Borgholm och norrut, saknas den än idag. Troligen är stränderna utmed denna del av Öland alltför exponerade för svartkavle. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) vilket stämmer med vår bedömning.

Svartkavle kan förväxlas med ängskavle A. pratensis, en art den dessutom kan bilda hybrider med. Svartkavle känns igen på att skärmfjällen har en tydligt utböjd spets (bägarformade) medan de hos ängskavle har parallella sidor eller något inåtböjda (elliptiska). Svartkavle har också längre snärp, 3–5 mm mot 1,5–2,5 mm hos ängskavle.

Gammal, bofast.