Småsnärjmåra växer i sandiga åkrar och ruderatmiljöer såsom grustag, dammkanter och jordhögar. Den kan även förekomma i trädgårdsland och på ladugårdsplaner. I Sterner (1938) anges att småsnärjmåra är rätt vanlig på sandiga/grusiga och tångrika havsstränder där den troligen är ursprunglig. Under den aktuella inventeringen är småsnärjmåra endast vid två tillfällen noterad från havsstränder.
Småsnärjmåra är fortfarande spridd på Öland men är liksom andra åkerogräs på tillbakagång. Anledningen till att den inte längre påträffas på havsstränder kan man spekulera kring. Östersjön är ett innanhav som inte mår bra och de mäktiga, uppkastade vallar med blåstång som man såg för ett halvt sekel sedan består numera mest av fintrådiga alger som kväver det mesta.
Småsnärjmåra skiljs från snärjmåra G. aparine på blommorna som är små och grönaktiga; hos snärjmåra är blommorna vita och något större. Frukterna är hos båda försedda med krokborst men hos småsnärjmåra är borstens bas inte ansvälld vilket den är hos snärjmåra. Bladen hos småsnärjmåra är smalare och med längre uddspets.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Sjöstrand (1850) "i odlingar överallt". Tidigt och granskat belägg Borgholm: O. Nordstedt 1883 (LD) samlad som Galium aparine, det G. spurium subsp. vaillantii LFg 2018.
Utbredning
Funnen i 43 rutor = 45 %; tämligen allmän = 28 socknar (ej återfunnen Alböke, Egby, Runsten, Stenåsa och Mörbylånga).
Sterner 1938 allmän = 33 socknar.
Förändring: Minskande --
