Hästhov anses ursprunglig utmed skogsbäckar samt på steniga stränder, gärna på tångvallen (Sterner 1938). Den är fortfarande ett vanligt inslag på klapperstensvallar, sandstränder och sprickrika kalkstenshällar som möter havet; ungefär 15 % av fynden är gjorda i denna miljö. Däremot är den idag mycket ovanlig utmed bäckar och källflöden med endast en handfull uppgifter. Hästhov är främst knuten till starkt kulturpåverkade lokaler som bevattningsdammar, grävda och sprängda vattenhål, gamla grustag och stenbrott, utmed diken, kanaler, vägrenar och åkerkanter. Ruderatmiljöer som tippade jordhögar är nästan alltid hemvist för arten. Ibland är hästhov funnen i granskogar, betesmarker och med enstaka fynd från grusalvar. Varhelst jord schaktas och grävs om dyker den snabbt upp.

Ännu i Sjöstrand (1863) påpekas att hästhov främst är funnen på havsstranden på ler- och skiffergrund, från Färjestaden och söderut till Ottenby. Man ser lite av detta mönster än idag med ansamling av fynd utmed västra kusten, söder om Borgholm. Men redan i början av 1900-talet hade hästhov spridit sig över en stor del av Öland och noterades som allmän i Sterner (1938). Idag är den även talrik utmed västra stenkusten och i Mittlandet. På Stora Alvaret saknas den nästan helt frånsett några fynd i nyröjda träddungar och fuktängar. Även i östra sjömarken och på sydöstra delen av ön är den sparsam.

Gammal, bofast.