Äkta bosyska är ursprunglig i Medelhavsområdet och har genom kulturen spridit sig till Sverige. Den är en gammal medicinalväxt som förr ansågs både smärtstillande och ha en lugnande effekt. I vårt land förekommer den främst kustnära i Götaland och norrut till Uppland.

Äkta bosyska växer på näringsrik, gärna störd mark, i varma lägen och är ofta noterad i vägkanter. Många växtplatserna beskrivs vara ruderatliknande såsom jordhögar, tippade stenhögar, gamla grustag, gödselhögar, stenbrott, komposthögar och avfallsplatser. Ibland är växten funnen i betesmarker, gärna något kvävepåverkade, skogsbryn och på steniga havsstränder. Betesdjuren skyr den illaluktande växten samtidigt som deras tramp gör att öppen jord blottläggs vilket gynnar bosyska. Gårdsmiljöer med ladugårdsplaner erbjuder också lämpliga ståndorter. Äkta bosyska är också funnen i flera åkerkanter där den växer i skydd mot stenmuren. Vuxna, väletablerade plantor tål en viss igenväxning och de förmår hävda sig väl när högväxta grannar tränger sig på. Äkta bosyska har därför fortfarande många och rika lokaler på Öland, en tydlig skillnad gentemot andra gamla gårdsväxter som kransborre Marrubium vulgare och hjärtstilla Leonurus cardiaca som är mindre konkurrenskraftiga.

Inventeringen visar att äkta bosyska fortfarande är en vanlig och spridd växt på Öland men något glesare blir det med fynden längst i norr. Stora Alvaret saknar lämpliga miljöer liksom aktuella fynd av bosyska frånsett några lokaler vid alvarbyar.

Äkta bosyska är självsteril. Fröna bevarar sin förmåga att gro efter flera år i jorden. När marken rörs om kan de gro men behöver öppen jord fri från konkurrens för att utvecklas optimalt. Plantorna missgynnas av en tidig och kall höst vilket innebär att det främst är i de södra delarna av Sverige som äkta bosyska kunnat fortleva. Gamla gårdsmiljöer med frigående höns var förr en optimal miljö för den liksom för andra idag hotade gamla gårdsväxter (Svensson & Wigren 1984 a).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.