Alla svenska björnbärsarter är apomiktiska, mer exakt pseudogama, vilket innebär att det krävs ett pollenkorn från någon björnbärsart för att fruktämnet ska utvecklas, men den nya plantan får bara arvsanlag från modern och blir därmed helt identisk med denna. Nya arter kan uppstå genom att hybridisering trots allt sker ibland, eller genom mutationer. Björnbären indelas i äkta björnbär Rubus sect. Rubus och krypbjörnbär R. sect Corylifolii.

Enligt instruktionen för inventeringen skulle alla björnbär beläggas. De flesta fynduppgifter kommer dock från ett litet antal inventerare som visat att de kan de aktuella arterna och vi har därför godkänt nästan alla uppgifter. Den största risken är troligen att någon ovanligare art ibland felaktigt rapporterats som någon av de vanligare.