Vildapel är vanlig i torra hässlen, ljusöppna lövskogar med ädellöv, blandskogar ofta med inslag av tall; flera av lokalerna uppges vara betade. Vildapel är även funnen i alvarkarster, på steniga strandvallar och i betade torrängar. I den sistnämnda miljön står den ofta kvar som solitärträd utmed stenmurar eller i odlingsrösen. Längre tillbaka var den ett vanligt inslag i slåtterängar men därifrån finns få aktuella fynd. Vildapel användes ofta förr som ympningsunderlag för ätbara äppelsorter och kan hittas kvarstående nära bebyggelse i vägkanter och åkerrenar.
Vildapel är vanlig på Öland främst i Mittlandet och västra kustskogen. På det skogfattiga sydöstra Öland är den sparsam liksom i Bödas kalkfattiga barrskogar. Vildapel är också ovanlig i den annars så artrika östra sjömarken. På Stora Alvaret växer den främst i karster eller stenrösen. Vildapel förefaller klara sig väl på dagens Öland.
En mycket grov och tvåstammig vildapel (Sveriges grövsta?) växte i Ottenbylunds sydöstra kant, Ås sn. Åke Lundqvist mätte 1977 bröstmåttet till 385 cm; tyvärr blåste trädet ner 1999. Under krigsåren på 1940-talet var vildapelfrukter med sitt extremt höga innehåll av pektin en viktig saluvara till syltfabriken i Borgholm (Tommy Knutsson muntlig uppgift).
Gammal och kulturflykting, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné under hans resa på Öland. Den 18 juni 1741 befinner han sig längst uppe i norr och skriver. "Vilda apler växa över hela Boda socken ymnogt i alla ängar och bära många äpplen, dem lantmannen dock till ingen nytta vet använda utan endast om hösten, då han slaktat, lägger några äpplen i sina färska köttsopper." (Linnæus 1745). Tidigt belägg som är granskat Ås: Ottenby F. Ridderstolpe 1905 (S) det. ThK 1996.
Utbredning
Funnen i 71 rutor = 75 %; allmän = 33 socknar.
Sterner 1938 ej säkert skild från apel M. domestica, sammantaget anges de båda vara allestädes = 33 socknar; Sterner 1986 ojämnt spridd (utan närmare uppgift).
Förändring: Oförändrad ± 0
