Luddfingerört förekommer i Mellan- och Sydeuropa med nordliga utpostlokaler i Danmark och Sverige. I Sverige är den funnen i västra och nordöstra Skåne samt sydvästra Blekinge där den växer på kalkrika, betade torrängar av ängshavretyp. Förekomsterna i västra Skåne har minskat starkt under 2000-talet. Marken bör helst vara av morän, inte sandig (Olsson & Wigermo 2013).

Under granskningen av belägg i släktet Potentilla har experten Thomas Gregor ombestämt ett fynd från Öland. En viss tveksamhet om bestämningen har senare framkommit efter brevväxling med granskaren. Ytterligare ett äldre belägg är bestämt av Per Lassen till luddfingerört. Insamlarna är seriösa och noggranna, belägg och etiketter ser bra ut så det borde inte vara någon tvekan om att luddfingerört finns, eller i alla fall har funnits, på Öland. Därför var det inte helt överraskande när arten hittades 2019 på alvarmarken öster om Vickleby kyrka.

Luddfingerört känns igen på de tätt håriga bladen och stjälkarna, de sistnämnda ofta tydligt röda. Håren på bladskaften är vitaktiga, inte genomskinliga, och de ger plantan ett luddigt utseende. Bladen är tandade ned till häften och basalbladen är 7(–9) fingrade. Blommorna är något större och klarare gula än hos småfingerört P. verna vilken den lättast kan förväxlas med; ofta växer de båda arterna tillsammans.

Gammal, bofast.