Knutnarv växer på alvaret i tunn alvarmo som täcker kalkstenen, vittringsgrus, kanten av vätar och på kalkhällarnas mosskuddar. Knutnarv är också vanlig i tuviga friskängar, speciellt i partier med gles vegetation. Även betade torrängar, strandängar och traktorvägar kan utgöra växtplatser. Ibland förekommer knutnarv som åkerogräs, på sandstränder och ruderatmark såsom jordhögar, sandtag och stentippar.
Knutnarv är en vanlig växt på Öland, speciellt på Stora Alvaret och i östra sjömarken. Något glesare är det med fynd i skogklädda områden som Mittlandet; där kan den växa på kreatursstigar och i kanten av skogskärr. I magra barrskogar är den också sparsamt förekommande. På västligaste Öland, väster om väg 136 och söder om Borgholm, är fynden påfallande få.
På Öland förekommer underarterna sydknutnarv subsp. nodosa och nordknutnarv subsp. borealis. Av samtliga fynd är endast drygt 20 % angivna med underart. Den absoluta majoriteten av fynden anges som sydknutnarv och endast sju som nordknutnarv. Mellanformer förefaller vara ganska ovanliga på Öland. En typisk sydknutnarv är rikblommig, stjälken är tätt glandelhårig med få groddknoppar, plantan är upprätt och rosettbladen är inte köttiga. Nordknutnarv har färre blommor, stjälken har många groddknoppar men saknar glandelhår (enstaka kan finnas vid noderna), plantan är krypande och rosettbladen köttiga.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Ahlqvist (1815–17) Runsten: på fuktig sand. Tidigt belagd Resmo: G. Petersohn 1871 (OHN). Första granskade belägg Torslunda: Alfvaret vid Kalkstad och Eriksöre O. Nordstedt 1883 (LD) det. subsp. nodosa ThK 1992.
Utbredning
Funnen i 79 rutor = 83 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 31 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0
