Brandlilja härstammar från centrala Europa och söderut till norra Spanien, södra Italien och norra Balkan. Den har förekommit länge i odling och är ganska vanlig i trädgårdar på Öland. Idag ses den som måttligt förvildad i vägkanter nära bebyggelse samt som utkast. Brandlilja kan också vara kvarstående på ödetomter, växa i stenbrott, åkerkanter och på klapperstenstränder. På några lokaler har växten etablerat sig i betade torrängar, tall- och lövskogar. Brandlilja har också fortlevt under många decennier vid en husruin i Mittlandet och bedöms som bofast i landskapet.

Brandlilja förekommer med två varieteter; vanlig brandlilja var. bulbiferum med rödorangea blommor och groddknoppar och saffranslilja var. croceum med gulorangea blommor och utan groddknoppar. Av fynden är ca 25 % bestämda till varietet och då med klar övervikt för saffranslilja. Troligen är detta något missvisande eftersom de många fynd som anges som enbart brandlilja i majoriteten av fallen troligen avser var. bulbiferum.

Kulturflykting och kvarstående, bofast.