Krissla förekommer i Norden främst på Öland och Gotland, för övrigt ganska sällsynt i kalktrakter norrut till Uppland.

Krissla växer i tuviga friskängar på kalkrik, ofta dåligt dränerad mark som periodvis är fuktig. Den ses även på halvöppna lokaler som i kanten av skogskärr, trädbärande slåtterängar, hässlen och skogsbryn. Krissla växer i vägkanter, ruderatmarker som dammar och stenbrott, stenrösen samt diken och den förekommer även i åkerkanter. Till skillnad från släktingen luddkrissla P. britannica är den däremot sällan noterad i vätar och grusalvar. Rikard Sterner fann krissla i Vickleby storkarst men där är den inte återfunnen. Växten tål en viss saltpåverkan och kan växa på strandängar alldeles nära havet. Många lokaler är betade men krissla klarar även ohävdade lokaler där den bildar stora, livskraftiga monokulturer.

Krissla är vanlig och spridd över större delen av Öland. Endast längs västra kusten söder om Borgholm och i de nordliga barrskogarna, Böda och Högby sn, ligger fynden glesare. Detta motsvarar områden där marken är något kalkfattigare efter öländska mått mätt. Eftersom krissla klarar igenväxning håller den sig länge kvar på övergivna betesmarker.

Krissla är värd för många insekter varav några fjärilar är riktiga krisslespecialister. Det gäller de rödlistade krisslesorgmott Atralata albofascialis och krisslevecklare Epiblema junctana, samt de vanligare krisslestjälkvecklare Epiblema inulivora och krisslekorgmal Apodia bifractella.

Gammal, bofast.