Backglim växer på torr, näringsfattig men ofta kalkrik mark som är hävdad genom bete. Den är vanlig i stäppartade torrängar, sandgräshedar, på sandstränder och tuviga strandängar. På alvaret växer backglim på torrängsryggar med enbuskar men även i karster och spricksträngsalvar. Någon gång ses växten i ruderatmiljöer som gamla sandtag, stenbrott och större jordtippar. Glesare tallskogar, vägrenar och åkerkanter kan också duga som växtplatser.
Backglim är en vanlig växt över nästan hela Öland. Speciellt frekvent är den på norra halvan av Stora Alvaret, längs östra och västra kusten medan den är något sällsynt inom delar av Mittlandet. Växten hävdar sig väl i dagens landskap så länge naturbetesmarkerna finns kvar.
Backglim finns i två varieteter som oftast är väl åtskilda: vanlig backglim var. nutans och kal backglim var. infracta. Kal backglim har blanka blad, helt kal stjälk och signalerar på långt håll sin närvaro i fält medan vanlig backglim är mer eller mindre tydligt hårig på blad och stjälk. De två varieteterna har inte alltid hållits isär under inventeringen. Av drygt 1000 fynduppgifter är 650 bestämda till varietet varav 25 % kal backglim och resterande 75 % vanlig backglim. Blommorna hos backglim slår ut först framåt kvällen och pollineras av nattfjärilar; under dagen ser de ganska vissna ut. Kronbladen är normalt vita men det finns några rapporter av tydligt rosa blommor, denna färgform är främst noterad hos var. nutans.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Linné nämner backglim vid tre tillfällen under sin öländska resa 1741. Den 5 juni befinner han sig strax norr om Kastlösa och utmed västra landborgen antecknar han en del arter varav backglim är en (Linnæus 1745). Det förefaller inte som Linné noterade den kala formen av backglim under sitt besök. Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden O. Sillén 1873 (OHN).
Utbredning
Funnen i 90 rutor = 95 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0