Dvärgsäv växer i grunt brackvatten på leriga–sandiga bottnar. Den föredrar skyddade och långgrunda stränder, laguner och sandrevlar.
Dvärgsäv har glesa förekomster på främst nordöstra och sydvästra delen av Öland. Den har haft en tydlig tillbakagång sedan Sterner (1938). Minskningen beror på att strandbetet har upphört, främst längs västra kusten av ön, vilket lett till igenväxning av strandzonen. Övergödningen av havet gör att delar av den grunda havsbotten numera täcks av ruttnande massor med fintrådiga alger, något som missgynnar den småväxta dvärgsäven. Arten är dessutom lätt att förbise. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Dvärgsäv blommar sällan men bildar på grunt vatten typiska ljusgröna mattor med korta strån. Utlöparen är trådfin och framåt hösten bildas övervintrande, vitaktiga och krumma groddknoppar.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Tidigt belagd Källa: O. Vesterlund 1879 (UPS) det. G. Samuelsson 1919 inblandad i en Ruppia-kollekt. Först publicerad av Hemmendorff (1896). "Den 12 juni (1895) fann jag också i Borgholms hamn en submers Scirpus-form som av allt att döma var Scirpus parvula. Samma form har jag äfven i år (1896) anträffat på denna lokal samt dessutom vid Ekerums hamn ungefär en mil söder om Borgholm."
Utbredning
Funnen i 15 rutor = 16 %; tämligen sällsynt = 13 socknar (ej återfunnen Böda, Källa, Alböke, Köping, Räpplinge, Gärdslösa, Högsrum, Långlöt, N. Möckleby, Torslunda, Kastlösa och Ventlinge).
Sterner 1938 funnen i 29 rutor = 30 %; tämligen allmän = 25 socknar.
Förändring: Starkt minskande ---
