vildlin
Linum catharticum
Mer information om arten

Vildlin växer på alvarmark i välbetade torr- eller friskängar, grusalvar, sprickrik kalksten och någon gång i karster. I sjömarken är det tuviga kalkfuktängar och betade gamla strandvallar som kan hysa växten. Vildlin är konkurrenssvag och dyker ofta upp när röjningar skett och marken sårats; den kan även växa i kanten av tuvor där myror byggt bo. Någon gång ses den i slåtterängar. Däremot är den idag mycket ovanlig som åkerogräs, endast 1 % av fynden är gjorda i åkermiljö. I Sterner (1938) framhålls åkrar som en viktig miljö för vildlin men i Sterners liggare är majoriteten av fynden från alvarmarker.

Vildlin är vanlig på Ölands alla alvarmarker som erbjuder många lämpliga miljöer. På södra halvan av Öland, väster om väg 136, är fynden få. Orsaken är att marken där är kalkfattig med öländska mått mätt. Mittlandet hyser också många förekomster liksom den västra stenkusten, från fyren Långe Erik längst uppe i norr och söderut till Alböke sn. Även i östra sjömarken finner vildlin många lämpliga växtmiljöer. Arten klarar sig bra på dagens Öland tack vare alla kalkrika naturbetesmarker. Men ett observandum är att vildlin knappast längre förekommer som åkerogräs varför en viss minskning bedöms föreligga.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Vildlin noterades vid två tillfällen av Linné under hans öländska resa. Den 12 juni 1741 befinner han sig nära Persnäs kyrka och antecknar då "växterna här på orten voro förnämligast" och vildlin är en av dessa växter som sedan räknas upp (Linnæus 1745). Tidigt belagd Högsrum: Halltorptrakten H. Nordenström 1872 (S). Vildlin finns även idag på flera lokaler i Persnäs sn samt vid Halltorps hage.

Utbredning

Funnen i 82 rutor = 86 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 31 socknar).

Förändring: Något minskande - (som åkerogräs nästan försvunnen).

karta