Loppstarr växer solöppet på frisk–fuktig, ofta kalkrik men mager mark som ibland är källpåverkad. Arten är tydligt hävdgynnad. Vanliga växtmiljöer är tuviga och betade fuktängar, rikkärr och strandängar; i den sistnämnda miljön gärna i svackorna mellan gamla strandvallar. Ibland ses växten i slåtterängar, kraftledningsgator och gamla stenbrott. Loppstarr växer också halvskuggigt i kanten av skogskärr som ligger insprängda i löv- eller ängsgranskog, då ofta på ställen med rörligt grundvatten.

Loppstarr är glest förekommande över större delen av Öland och huvuddragen på utbredningskartan i Sterner (1938) känns igen. Dagens viktigaste förekomster är våtmarksområdena i Mittlandet och större kärr på Stora Alvaret, den sistnämnda miljön förefaller ha varit okänd för Rikard Sterner. Loppstarr har gått tillbaka längs västra kusten söder om Borgholm, där gamla lokaler ligger för fäfot, är dränerade och växer igen. Även i socknar som Köping och Gärdslösa är tillbakagången tydlig. Växten är påfallande ovanlig i den annars så artrika östra sjömarken, ett mönster man även ser hos Sterner (1938). Loppstarr är knuten till det gamla, varierade jordbruket och missgynnas idag kraftigt av den minskande arealen betade fuktängar. Det är svårt att hävda sig bland högväxt blåtåtel Molinia caerulea. Även den ökade näringsbelastningen i landskapet som medför att högvuxna och konkurrenskraftiga arter tar över gör att växten går tillbaka. Eftersom loppstarr under inventeringen hittades i 24 socknar så betecknas den enligt mall som "tämligen allmän". Utbredningen är i själva verket så gles att "spridd" vore en lämpligare definition. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.