Orientvallmo är ursprunglig i sydöstra Turkiet till nordvästra Iran. Det har odlats i Europa sedan tidigt 1700-tal men är först under 1990-talet ofta noterad som förvildad i Sverige. I dagsläget förefaller den mer sällan odlad än släktingen jättevallmo P. lasiothrix. Orientvallmo växer i vägkanter, igenväxande betesmark, på stentippar och jordhögar.

Orientvallmo är glest spridd över Öland med flest fynd i området nära Färjestaden. På primärlokalen (se ovan) har den hållit sig kvar 24 år, spridit sig och bedöms därför som bofast i landskapet.

Orientvallmo och jättevallmo har tidigare blandats samman, varför äldre litteraturuppgifter inte är pålitliga. Orientvallmo kännetecknas av ett långt blomskaft utan stödblad (översta stjälkbladet sitter nedom mitten), kronbladen saknar mörk fläck och färgen på dem är ljusröda. Jättevallmo har ett kortare blomskaft (översta stjälkbladet sitter klart över mitten), ofta sitter några stödblad (1–4) strax under blomman, kronbladen brukar ha en svart fläck vid basen och är klarröda till färgen. Dessutom förekommer sällsynt mörk jättevallmo P. bracteatum som måttligt förvildad. Den har små stödblad strax under blomman (ofta fler än fyra) och kronbladen är djupröda med en stor svart fläck. Knopparna är påfallande brett avlånga med tilltryckta borsthår som har en bred bas.

Kulturflykting, bofast.