Dvärgvårlök bedöms på Öland ursprunglig i glesa lundar och annan buskmark (Sterner 1938). Den klarar att växa påfallande torrt, ofta på trampade och nötta lokaler. Idag är arten vanlig främst i starkt kulturpåverkade miljöer som klippta gräsmattor, vägkanter, åkerrenar och vid något tillfälle även växande ute i åkern mellan grödan. Dvärgvårlök växer vid de flesta av Ölands kyrkor och är vanlig utmed många bygator. Den ses också i ruderatmiljöer som jordhögar och trädgårdstippar. Ungefär en tredjedel av fynden är gjorda på ursprungliga lokaler som ädellövskog och hässlen; vid ett par tillfällen är växten funnen i alsumpskog. Dvärgvårlök ses ibland i gamla fägator och på ödetomter.

Dvärgvårlök växer främst på södra halvan av Öland och då med tyngdpunkt på västra sidan. Även längs östra landsvägen, från Föra sn och söderut till Sandby, finns en hel del fynd. Liksom förr är dvärgvårlök ovanlig på sydöstra Öland där lämpliga lundmiljöer saknas. De täta förekomsterna i Sterner (1986) i de nordliga socknarna Högby och Källa förklaras med att Åke Lundqvist hade fritidshus på denna del av ön som därför blev extra noggrant genomsökt. Dvärgvårlök har ökat jämfört med Sterner (1938) men kanske har expansionen nu avstannat? Jämfört med Sterner (1986) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Dvärglök bildar ofta större bestånd utmed kyrkogårdsmurar men plantorna går sällan i blom. I stället avslöjas arten av de smala, ljusgröna och kantiga bladen som bildar tilltrasslade bestånd.

Gammal, bofast.