Stenkrassing är vanlig i Medelhavsområdet. I Norden växer den främst på Öland och Gotland. Stenkrassing gror på hösten och övervintrar med en typisk bladrosett. Milda vintrar kan man se de anspråkslösa blommorna redan i december månad. Följande citat av Linné täcker väl in stenkrassingens val av växtplats. "Wäxer på alla skarpa Orter uti Gotland och Öland, förnämligast på Ölands allwar, där landet är ewinnerligen ruinerat af Stenbrytarne." (Linnæus 1741).

Stenkrassing växer på torr, grusig–sandig och kalkrik mark med för övrigt sparsam vegetation som ofta är hävdad genom bete. Det är en av få växter som klarar att växa på de små mosskuddar som täcker alvarmarkens kalkstenshällar. Stenkrassing växer även i grusalvar och på sprickrika kalkstensplatåer. I betade, kalkrika torrängar hittas den i partier med glesare vegetation. Växten har en förkärlek till gamla sandtag och stenbrott; i de sistnämnda växer den ofta på högar med skrotsten (se Linnés primärfynd ovan). Arten är även funnen på murarna vid några av Ölands alla fornborgar. Sällsynt växer stenkrassing i grusiga vägkanter, på klapperstensvallar, sanddyner, cementfundament, i trädgårdar och som åkerogräs.

Stenkrassing är en vanlig växt på Öland, idag så väl som på Rikard Sterners tid. Den växer rikligt på Stora Alvaret och övriga småalvar. Men växten vägrar i princip att söder om Borgholm gå väster om väg 136; likaså saknas den i Bödaskogarna. En förklaring är avsaknad av lämpliga miljöer och markens lägre kalkinnehåll. På kartan ser man hur stenkrassing följer västra och östra landborgen som erbjuder många passande växtlokaler såsom gamla sandtag, betade och stäppartade torrängar samt kalkstensbranter. Även stenkusten längs västra sidan, Köping sn och vidare norrut, har många fynd. Inom Mittlandet och i östra sjömarken är stenkrassing något sparsam.

Gammal, bofast.