Kattmynta är en gammal medicinalväxt som odlats sedan medeltiden. Växten påstods ha en lugnande effekt på nervsystemet och vara bra för matsmältningen. Den är inhemsk i södra Europa men har funnits sedan lång tid i vårt land.

Kattmynta växer på torr, öppen och kväverik mark som är fri från annan konkurrerande vegetation. Den är funnen på avfallsplatser för trädgårdsmaterial, jordtippar, i gårdsmiljöer och vid en gammal stenkällare.

Kattmynta är en växt i försvinnande men förekommer fortfarande som trädgårdsväxt och går att köpa i en del plantskolor. I några trädgårdar odlas kattmynta, tyvärr inte med öländskt växtmaterial. De fynd som gjorts under det senaste decenniet är i de flesta fall av tillfällig natur då växten kommit ut med trädgårdsavfall. Kattmynta har aldrig varit lika spridd på Öland som de andra gårdsväxterna kransborre Marrubium vulgare och hjärtstilla Leonurus cardiaca vilka Rikard Sterner noterade i alla 33 socknarna. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kattmynta finns i två former; den ena luktar mynta och den andra citronmeliss. Tyvärr är lukten bara noterad hos två förekomster. Kattmyntan vid Capellagården, Vickleby sn, doftade mynta medan förekomsten vid Solberga, Gräsgård sn, doftade citronmeliss. Flera faktorer samverkar till att växten är mycket sällsynt i dagens Sverige. Som nämnts är kattmynta känslig för konkurrens och behöver öppen jord för att gro och utvecklas optimalt. Samtidigt ska marken helst vara kväverik, en ekvation som är svår att få ihop. Gamla dagars hönsgårdar erbjöd en optimal miljö för kattmynta; öppen jord som gödslades av hönsen. Fröna har en dålig grobarhet. Dessutom har de knappt alls någon frövila, efter tre år i jorden är grobarheten försvunnen (Svensson & Wigren 1984). Men detta motsägs delvis av fyndet från Gärdslösa sn, se ovan. Kattmynta som är en sydlig art är dessutom dåligt anpassad till svenska vintrar. Skotten som plantan bildar under hösten fryser ofta bort. Försöker man odla kattmynta i sin trädgård måste den dessutom skyddas från ovälkomna besök av katter som gärna tuggar i sig växten.

Gammal kulturföljeslagare och kulturflykting, förr bofast, numera tillfällig.