Småsporre härstammar från de södra delarna av Europa och har spridit sig norrut, främst längs järnvägsnätet. Till Småland anses växten ha inkommit med barlast (Edqvist & Karlsson 2007). De tidiga öländska fynden i åkermiljöer tyder på en import via frövaror. I delar av Sverige som Skåne och Småland, ser man en direkt koppling mellan artens expansion och byggandet av järnvägsnätet, ett samband som inte är lika tydligt på Öland.

Småsporre växer idag främst i alvarets vittringsgrus samt på ruderatmarker såsom sandtag, stenbrott, bevattningsdammar och grusplaner. Den kan även ses i vägkanter samt i betade och glesare torrängar, gärna där marken är sårad och jorden ligger bar. I dagens sandiga åkrar ser man sällan småsporre, i stället har ruderatmiljöer blivit allt viktigare för arten. I Rikard Sterners liggare finns 126 fynd av småsporre, främst från åren 1910 till 1947. I de fall (66) där det gått att utläsa växtmiljön är fynden fördelade enligt följande: åker 45 %, alvar 23 %, järnväg 18 % och ruderatmark 14 %. Observera den förhållandevis låga siffran för fynd vid järnvägar, detta trots att dåtidens botanister ofta använda sig just av tåg vid sina exkursioner.

Småsporre har en något ojämn utbredning och norr om Borgholm ligger prickarna glesare. På Stora Alvaret och i Mittlandet är fynden många. Mönstret känns igen från Sterner (1938) men idag ligger lokalerna tätare främst beroende på en annan inventeringsmetodik. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Inkommen främst kulturföljeslagare, bofast.