Hundkäx ses främst på ohävdade och näringspåverkade lokaler. Växten anges i Sterner (1938) vara ursprunglig på grusiga havsstränder och i lundar. Hundkäx är fortfarande vanlig längs Ölands alla stränder där den främst växer på driftvallen; däremot är det sparsamt med fynd från lundmiljöer. I dagens landskap hittas hundkäx mest på kväverik mark i vägrenar, åkerkanter, gårdsmiljöer och ruderatmark (jordtippar, stenbrott och grävda dammar). Den är också vanlig i svagt betade eller ohävdade friskängar men missgynnas om betestrycket blir högre.

Hundkäx är spridd över hela Öland men saknas nästan helt på Stora Alvaret där den främst noterats i gamla stenbrott och mindre skogsdungar. Notabelt är att vid inventering av fem mindre öar strax norr om Ölandsbron hittades växten på samtliga av dem. Kanske har spillningen från de skarvkolonier som häckar på de steniga öarna gynnat den kväveälskande växten? Redan i Sterner (1938) konstaterades att hundkäx växte "rikligt på flera obetade skär i Kalmarsund." Den ökade kvävebelastningen och igenväxningen av landskapet har gynnat en växt som hundkäx.

Gammal, bofast.