Majviva växer på frisk–fuktig, kalkrik och hävdad mark. Välbetade, tuviga kalkfuktängar är den vanligaste växtmiljön. Majviva kan även ses vid källor, i tokfuktängar och kärr med axag Schoenus ferrugineus eller ag Cladium mariscus. På Stora Alvaret växer den i kanten av större alvarvätar och träsk men även i fuktigt vittringsgrus. Den påträffas ibland på störd mark som längs diken, i gamla sandtag och vid grävda vattenhål. Vid ett tillfälle är växten funnen i en golfruff. Sällsynt är den noterad från slåtterängar. Majviva kan växa i ohävdade marker men där har den svårt att fortleva på sikt. Blomfärgen varierar hos majviva, både mörkrosa och rent vita blommor har rapporterats under inventeringen.

Majviva är vanlig på Stora Alvaret där den växer i kalkrika fuktängar ofta tillsammans med älväxing Sesleria uliginosa och ängsstarr Carex hostiana. Den kan även ses i kanten av alvarkärr där den kan vara beståndsbildande. Norr om Tranekärr, Vickleby socken, räknades i maj 2005 minst 30 000 majvivor. I östra sjömarken är växten också vanlig. Däremot saknas majviva nästan helt längs den något kalkfattigare västra kusten. I södra halvan av Mittlandet är den frekvent. Där växer den i större skogskärr och på fuktängar men eftersom flera av dem inte längre hävdas riskerar den att på sikt försvinna från många av lokalerna. I norra halvan av Mittlandet är marken fläckvis alltför kalkfattig för att vara optimal för majviva. Norr om Köping är det återigen gott om fynd. Endast längst uppe i norr, i de sandiga barrskogarna i Böda sn, saknas majviva. Arten är fortfarande väl spridd på Öland även om den bedöms ha minskat på grund av den torrläggning och igenväxning som skett av landskapet. Om betesmarken tillförs näringsämnen missgynnas majviva och riskerar att snabbt försvinna.

Gammal, bofast.