Segstarr växer på dyiga, gärna steniga lerbottnar i det nedre strandområdet nära vattenlinjen, oftast tillsammans med salttåg Juncus gerardii, havssälting Triglochin maritima och strandkrypa Lysmachia maritima. Den klarar att växa betydligt blötare än den närstående glesstarr C. distans. Segstarr är även funnen på klapperstenstränder, innanför vassbälten, i gamla vattenfyllda stenbrott som ligger utmed kusten, strandnära kärr samt i sprickrika kalkstenshällar som från strandlinjen fortsätter under havsytan. Häften av lokalerna har ett svagt–måttligt bete medan resterande är ohävdade.

Dagens utbredning omfattar främst den steniga kusten på nordvästra Öland i Böda sn. Även längs nordöstra Ölands flikiga, ofta välbetade kust klarar sig segstarr kvar på sina gamla lokaler. Arten har bara enstaka förekomster på södra halvan av ön. Segstarr har minskat tydligt jämfört med tidigare inventeringar. Speciellt uttalad är minskningen utmed västra kusten söder om Borgholm. Tidigare fanns delvis sammanhängande förekomster från Räpplinge sn i norr till Vickleby i söder. Orsakerna till minskningen är landskapsförändringar när strandbetet till stor del upphört. Övergödning av havet medför dessutom att stränderna numera täcks av ett tjockt lager med ruttnande, fintrådiga alger. Dessa driftvallar ockuperar idag den nisch där segstarr vill växa dvs. alldeles nära vattenlinjen. På norra Öland är kusten mer exponerad varför ansamlingen av alger inte är lika påtaglig. Dessutom rensas stränderna med ojämna mellanrum av havsisens skjuvningar, ett fenomen som troligen blir mer sällsynt framöver när klimatet förändras med varmare och isfria vintrar som följd. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal bofast.