Stor kardborre växer på kväverik mark på ladugårdsplaner, i åkerkanter, längs traktorvägar och landsvägar. Den är vanlig i ruderatmiljöer som jordhögar, stentippar, grustäkter och varhelst näringsrik jord exponeras. Sällsynt kan den växa på gödselpåverkad mark i beteshagar.
Stor kardborre har en viss västlig slagsida och den förekommer i de flesta större öländska byar, speciellt de med aktiva jordbruk. Stor kardborre gynnas av en ökad näringstillgång i landskapet men möjligen är en del bymiljöer idag mindre skräpiga än förr vilket missgynnar stor kardborre. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att växten är ungefär oförändrad.
Gammal kulturföljeslagare, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Tidiga litteraturuppgifter: Linné antecknar kardborre (Arctium) sin andra dag på Öland 2 juni 1741 nära Björnhovda änge (Linnæus 1745). Eftersom de olika arterna i släktet då inte urskildes går det inte att fastslå vilken kardborre som avsågs. Nästa uppgift står Ahlqvist (1815–17) för Runsten: på skräpmark och vid gårdar allmän (Arctium lappa) men även denna uppgift är något osäker. Mer säker är uppgiften i Sjöstrand (1863) som Lappa major Öland: sällsyntare i Kastlösa s:n etc., Skogsby (Ekstrand). Tidigt belägg som är granskat Torslunda: Färjestaden O. Sillén 1875 (OHN) conf. UBA 2021.
Utbredning
Funnen i 56 rutor = 59 %; allmän = 31 socknar (nyfynd Källa, Föra, Alböke, Löt, Egby och Räpplinge; ej återfunnen Segerstad och Ventlinge).
Sterner 1938 funnen i 39 rutor = 41 %; tämligen allmän = 27 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0
