Östersjömaskros är den mest salttåliga av strandmaskrosorna och förekommer runt Östersjöns stränder i Sverige, Finland, Estland, Polen och Tyskland. I Sverige växer den främst på strandängar runt hela kusten, från Bohuslän, runt sydkusten och vidare norrut till Gästrikland; sällsynt förekommer den i inlandets kalkfuktängar.
På Öland växer östersjömaskros främst i betade kalkfuktängar med älväxing Sesleria uliginosa, havsnära strandängar men även i kanten av vätar, alvarkärr, rikkärr tillsammans med axag Schoenus ferrugineus samt betade, mosaikartade hässlen. Östersjömaskros är funnen i östra sjömarken, Stora Alvaret (främst den södra halvan), längst i norr vid Grankullaviken och delar av västra stenkusten. Utmed västra kusten, söder om Borgholm, är fynden få och arten bedöms där ha försvunnit från gamla lokaler när strandbetet upphör. Avsaknaden av fynd från några västliga socknar stöder detta påstående.
Östersjömaskros saknar pollen. Holkfjällen är breda, sluter tätt till om holken och saknar ofta mörk mittstrimma. Bladen har en tunglik ändlob och rakt utstående sidoflikar som nästan når in till mittnerven. Frukterna har knölar men saknar de vassa taggutskott som man oftast ser i sektionen.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Torslunda: Tveta C. O. U. Montelin 1881 (LD) det. H. Dahlstedt 1906. Först publicerad av Dahlstedt (1925) 4 lokaler Böda: Böda hamn O. Vesterlund. Borgholm: Borgholm H. Persson; Borgholm stranden söderut F. R. Aulin. Vickleby: alvaret, vid vätar H. Dahlstedt.
Utbredning
Funnen i 50 rutor = 53 %; tämligen allmän = 29 socknar (Högby, Glömminge, Resmo och Ås 0).
Saarsoo & Haglund (1962): Tämligen allmän (karta 31 socknar Glömminge och Kastlösa 0). Havsstränder, strandängar, alvar vid vätar och fuktiga Sesleria-ängar, kärr och kärrängar, fuktiga ängsmarker, i lövängar etc.
Förändring: Något minskande -
