Blåklint anses ursprunglig i sydöstra Europa och har med jordbruket spridit sig som ogräs över en stor del av världen. Den växer i höstsådda, gärna sandiga åkrar eller ibland på trädor. Idag är den lika ofta funnen i ruderatmiljöer exempelvis jordhögar, avfallsanläggningar, komposter eller industrimark. Dessa förekomster härstammar i de flesta fall från trädgårdsodling och blommorna kan, förutom den vanliga blåa färgen, vara såväl rosa som vita. Blåklint ses i vägkanter och annan störd mark som hjulspår över hygge eller nygjorda cykelvägar. Sällsynt är den funnen på en sandig badplats och torr strandäng.

Blåklint är traktvis fortfarande vanlig på Öland, främst i de östra socknarna från Löt och söderut till Sandby. Även de västra socknarna, Algutsrum och söderut till S. Möckleby, hyser en del förekomster. Liksom andra växter som föredrar sandiga jordar är den sällsynt på sydöstligaste Öland och längst i norr blir den påtagligt sparsam. Förr ansågs blåklint som ett av de svåraste åkerogräsen. Men den är känslig för kemisk ogräsbekämpning och har svårt att konkurrera i dagens täta sädesåkrar (Svensson & Wigren 1982 b).

Gammal kulturföljeslagare, numera även kulturflykting, bofast.