Skruvnating växer i brack–saltvatten på sandiga bottnar i skyddade lägen; arten tolererar salthalter på 5–18 ‰. Den kan växa på större djup än släktingen hårnating R. maritima, ofta ner till två meter, ibland ännu något djupare. De flesta aktuella fynd är gjorda i driften men på några ställen har skruvnating setts växa inne i skyddade hamnbassänger.

Skruvnating är glest spridd längs Ölands kust. Fynden är betydligt färre än i Sterner (1938) men troligen är den liksom många vattenväxter till viss del förbisedd. Men övergödning av Östersjön som medfört försämrat siktdjup och gynnande av fintrådiga alger har bidragit till att försämra livsvillkoren för skruvnating. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

I frukt är skruvnating omisskännlig med sina långa, spiralvridna fruktskaft. Även steril går den att skilja från hårnating genom att bedöma bladspetsen. Hos skruvnating är den symmetrisk, avrundad med många små, regelbundet ordnade bladtänder medan den hos hårnating är tillspetsad, asymmetrisk där bladtänderna också sitter ojämnt fördelade.

Skruvnating har ett originellt sätt att ordna med pollineringen. Den långa stjälken, som kan bli flera decimeter, lyfter upp blomsamlingen ovanför vattenytan. Där fångar pistillen upp pollenkornen som driver omkring på ytan. När befruktningen skett drar sig den spiralvridna stjälken tillbaka ner under vattenytan där frukterna sedan mognar (Schou m.fl. 2017). Längden på stjälken är därför korrelerad till vattendjupet där den växer.

Gammal, bofast.